Västlands frivilliga borgarbrandkår bildades 1934 och brandstyrelsens första styrelsemöte hölls i kommunalrummet i Sandby folkskola på våren 1935. Inflyttning i den nybyggda brandstationen som helt enkelt kallades för spruthus gjordes året därpå. 15 man utsågs till de första brandmännen i Sandby (bild 151).

Många olika brandbilar och brandjeepar har funnits under de sammanlagt 66 år som det fanns en brandstation i Sandby. Den första var en Cadillac som ersattes 1949 av en Chevrolet årsmodell 1948 som den på bilden till vänster (foto Jan-Erik Sundin). Vid kommunsammanslagningen till stor-Tierp 1974 fanns den brandbil av märket Chevrolet som syns på bilden till höger (bild 152).

Nio veteraner från den första kullen brandmän får medalj och diplom efter 20 års trogen tjänst i Västlands borgarbrandkår 1956.

Bakre raden från vänster; Herbert Wesslander, Elis Sanderfors, Rudolf Brodin, Arne Abrahamsson, Göte Westberg och Helmer Jansson

Främre raden; Johan Ågren, Oskar Andersson och Evert Hagman (bild 153).

Efter många år av långa diskussioner beslutades att lägga ner Spruthuset som egentligen för länge sen hade spelat ut sin roll och man flyttade till en ny brandstation på Lådfabrikens mark. Den invigdes formellt på våren 1984 i samband med 50 års jubiléet.

Bilden är från tiden efter brandkårens upphörande år 2000 då byggnaden återgick till Lådfabriken (bild 154).

Det äldre gardet i brandkåren var inbjudna till invigningsfesten av den nya brandstationen 1984. Här är deras sista besök i spruthuset.

Bakre raden; Rudolf Brodin, Herbert Andersson, Göte Westberg.

Främre raden; Bror Englund, Herbert Wesslander, Arne Abrahamsson, Oskar Andersson, Evert Hagman, Einar Hellström, Olle Abrahamsson (bild 155).

Det nya gardet 1984.

Bakre raden; Seth Englund, Sture Karlsson, Ronny Lundin, Sven Wennberg, Rojne Ernegren, Lennart Lööf, Nisse Jansson, Kjell Mattsson, Bertil Bolin.

Främre raden; Uno Westerlund, Mats Wennberg, Lars Ivarsson, Åke Larsson, Lorentz Gilljam, Sören Selmander.

Här syns också en annan brandbil (bild 156).

Jan-Erik Wesslander kör in ved, tidigt 1930-tal.

Bild från karlholm.nu/nostalgi (bild 157).

Tre killar på byvägen på 1920-talet. Bästa kompisarna Bertil Jansson till vänster och Bertil Belin till höger flankerar Göte Lindqvist i mitten. Inhägnader med gärdesgårdar var mycket vanligt på den tiden (bild 158).

Samma killar några år senare och tre systrar Abrahamsson (bild 159).

Här arbetar Bertil Jansson från Kårbo med att sammanfoga betongsektorerna i flottleden och täta skarvarna mellan dem. Bild från slutet av 1930-talet inskickad av Gunilla Jansson, Karlholm.

Lite fakta om flottleden: Ränndelarna var 6,5 meter långa och 6 ton tunga och det behövdes 1.750 betongsektioner till den 11,5 km långa betongrännan. Höjden i rännan var 80 cm och bottenbredden cirka 1 meter, sedan lutade sidorna utåt så att toppbredden blev cirka 3 meter. För att gjuta betongrännorna byggdes en fabrik i Myrbo vid Marma. Delarna kördes med lastbil från fabriken till en rälsbana vid sidan flottleden med vars hjälp de transporterades ut och lades på plintar gjutna på plats. (bild 160).

Efter provflottning togs rännan i bruk sommaren 1941. Här står Harry Saren som var krigsbarn från Finland i Kårbo och kollar på stockarna som flyter förbi. Möjligen kan man ana början till en brötbildning lite längre fram.

Bilden inskickad av Gunilla Jansson, Karlholm (bild 161).

Här en bild på en sådan brötbildning som blev problematisk för flottningen. Stockarna kunde ”haka fast i” cementsidorna där de stoppades upp och bildade sådana bröthögar. För att lösa problemet lades länsar ut på varje sida i rännan.

Bilden är från stencilhäftet ”Historiska stänk från flottleden Dalälven-Havet” av Jarl Holmström därav den dåliga bildkvalitén (bild 162).

Inom Sandbys markområde fanns det två akvedukter som blev populära utflyktsmål både för rekreation, bad, tvätt och kanske också för spänning. Här korsar flottleden Sandbyån, där man badade, tvättade kläder eller bara njöt av en utflykt. Akvedukten sprängdes sönder i slutet av 1970-talet när resterna av betongrännan revs.

Se också bilderna 58–62 i Sandbybilder/två (bild 163).

Den andra övergången var bågen över Tämnarån som finns kvar än idag. Där kunde ungdomarna få utlopp för sin nyfikenhet och spänningslystnad att både klättra på bågen och dyka ner i Tämnarån från den (bild 164).

Flottningen upphörde 1957 och rännan lämnades åt sitt öde. Naturen tog över och till slut blev nedbrytningen direkt livsfarlig för djur och människor med sprickor i betongen och armeringsjärn som stack ut så man beslöt riva rännan 1978.

Se också bilderna 61–62 i Sandbybilder/två (bild 165).

Torråret 1959. Bönderna körde i skytteltrafik till spruthuset för att hämta vatten till sina djur. Bilder från en film från kommunens filmkommitté på 1900-tals sidan.

Filmer från V.K.F.K. finns på dvd och kan lånas på biblioteket i Karlholm (bild 166).

Hästen var viktig i jordbruket förr i tiden och det fanns årligen långt över 100 hästar i Sandby under första halvan av 1900-talet. Där fanns också en livaktig avelsverksamhet och flera föreningar för hästägare. Varje gård hade oftast flera hästar. Här är tre hästar uppställda på gårdsplanen vid Ågrens gård med från vänster Johan Ågren, Gösta Hillstedt, och August Ågren.

Bild från karlholm.nu/nostalgi (bild 167).

Arbetshästen, oftast en ardenner, användes till många olika sysslor i jordbruket. Här som dragdjur till en självbindare ute på sädesfältet. Kusken är Venzel Abrahamsson (bild 168).

Hästen kunde också användas till finskjuts till kyrkan eller utflykter på helgerna (bild 169).

Arbetshästen dög bra som ridhäst också. Till vänster en okänd kille och till höger Olle Abrahamsson på hästryggen.

Lite fakta: Hästen ersattes i jordbruket i takt med att arbetet där motoriserades. Den kraftiga nedgången av antalet arbetshästar i jordbruket började under mellankrigstiden och eskalerade efter andra världskriget. Armén tog in ett stort antal arbetshästar från bönderna under beredskapstiden. En effekt av att försvaret också motoriserades blev att de hästar som militären hade lånades ut till ridskolor som ett sätt att bibehålla krigsberedskapen. Det ansågs också viktigt att barn lärde sig rida och att ta hand om hästar. På så sätt stöttade staten framväxten av ridskolor som ökade kraftigt i antal. Till skillnad från andra länder där ridning var en överklassbetonad verksamhet blev ridning i Sverige nästan som en ny folkrörelse och en av de största ungdomsaktiviteterna och senare också en utbredd sport. Det kan nog sägas vara en viktig orsak till den framgång som Sverige har haft med hästsporter som fälttävlan, banhoppning och dressyr idag. Källa: The International Journal of History of Sports (bild 170).

Någon provar en stående ridtur på hästryggen, kanske en blivande cirkusartist. Platsen är Adolf Belins gård, Sandby 1 (bild 171).

Klas Pettersson på hästen Primus vid Tämnarån i modern tid (bild 172).

När inte hästen eller traktorn kunde användas i arbetet fick man ta till handkraft. Slåtter på traditionellt vis på sädesfältet (bild 173).

Man torkade säden på fältet med en så kallad ”gumma”. 3–4 sädeskärvar ställdes stående och så slogs en ”fläta av halm” runt om högst upp för att hålla ihop ”gumman”. När den torkat kördes kärven in till tröskning i ladan. (174).

Här står gummorna på rad (bild 175).

Tröskningen av säd på hösten krävde en stor arbetsinsats. Tröskverket drogs av en motor som placerades utanför ladan eller lidret. Remmen som gick in till tröskverket var oskyddad. Här en större modell bygd på en vagn som kunde flyttas mellan gårdarna (bild 176).

Här en lite mindre kraftkälla. Som bilderna visar krävdes det en hel del folk vid tröskningen och man turades åt och hjälpte varandra i byn (bild 177).

Tröskningen kunde flytta ut på fältet när vädret så tillät även innan det fanns motoriserade skördetröskor.

Bild från Västlands kommuns film kommitté och filmen kan lånas på biblioteket i Karlholm (bild 178).

Alice och Alexej Wesslander hässjar hö i Sandby.

Bild från karlholm.nu/nostalgi (bild 179).

Översvämmade åkrar. En sådan här situation ville man undvika vilket var en av anledningarna till att utdikningen av ”Sandbysjön” fortsatte (bild 180).

Skörd av sockerbetor (bild 181).

Valet 1966. Vid folkskolan som var vallokal i Sandby var det liv och rörelse på valdagen. Människor kom och människor gick. Innan de gick in i vallokalen möttes de av scouter som samlade in valkollekt till handikappad ungdom. Givandet var det inget fel på. Efter valet fanns tid för lite social samvaro och man bytte gärna några ord med varandra. Här ses Helmer Wesslander, Efraim Vestberg, Erhard Löfgren och Torleif Hagman språka med varandra. Bilder från Västlands kommuns film kommitté, filmen finns på 1900-tals sidan och kan lånas på biblioteket i Karlholm (bild 182).

Cykeln var billig och enkel och kanske det viktigaste färdmedlet förr i tiden. Den fick sitt stora genombrott efter första världskriget och blev populär hos alla, gammal som ung, man som kvinna. Med cykeln gjordes både kortare turer i byn, långa cykelutflykter och semesterresor (bild 183).

Fru Lundgren och fru Jansson på cykelsemester med sina döttrar 1929.

Bild från Relins fotoalbum (bild 184).

Cykelns roll i samhället togs även upp i skolorna framför allt när biltrafiken blev allt livligare på 1950-60-talen. Kommunens skolor arrangerade varje höst en trafikdag för skolbarnen där de fick öva på trafikregler.

Bilder från V.K.F.K:s årskrönika från 1964, filmen finns på 1900-tals sidan och kan också lånas på biblioteket i Karlholm (bild 185).

På 1950-talet ersattes cykeln allt oftare av bilen vid utflykter och semestrar. Helge och Linnea Relin var en av de familjer som skaffade bil efter andra världskriget.Här har de stannat vid en enkel rastplats som då blev allt vanligare utefter vägarna. Fanns det inga rastplatser kunde man ta med sig ett eget hopfällbart bord och stolar som på bilden nere till vänster.

Bilder från Relins fotoalbum (bild 186).

Bilutflykter på helgerna gjordes till sjöar för att bada och till skogen för att plocka bär eller bara promenera. Två viktiga attribut som skulle finnas med på resorna förutom matsäcken var det hopfällbara campingbordet och gasolköket. En trend som också exploderade på 1950-talet var tältsemestern. Bilder från Relins fotoalbum.

Fakta om semesterns utveckling i Sverige: Den första semesterlagen kom 1938 och gav rätt till två veckors semester. 1951 utökades den till tre veckor. Under juli stängde de flesta industrier igen och den så kallade industrisemestern skapades. 1963 blev det fyra veckors semester alltså 24 dagars semester då det var 6-dagars arbetsvecka då. 1978 kom så fem veckors semester samtidigt hade femdagars arbetsvecka införts så semestern var då 25 dagar. Med ökad semester började charterboomen med semestrar utomlands (bild 187).

Bilsemestrar i andra länder ökade också vilket syntes på det påklistrade S-märket på bilarna, det blev obligatoriskt vid färd till utlandet. Här har man stannat för en picknick i den norska naturen.

Bilder från Relins fotoalbum (bild 188).

På vinterhalvåret blev skidutflykter på helgerna en social samvaro. Man samlades i mindre grupper och drog ut i skogen. Här är det ett gäng från IOGT-logen i Sandby på utflykt. Jag har hittat massor av sådana här bilder så de verkar ha varit lika livligt förekommande som cykelutflykter på sommaren (bild 189).

Det fanns flera idrottsföreningar i Sandby från 1920-talet och framåt, bland annat Sandby SK (Sport Klubb), som arrangerade skidtävlingar. Även IOGT-logen ordnade tävlingar. Som syns på nummerlappen på mannen till höger kunde det vara ganska många deltagare i dessa tävlingar.

Bild från IOGTs stenciltidning 1948 som finns på folkrörelsearkivet i Uppsala (bild 190).

Ibland kunde skidåkandet sluta så här (bild 191).

Idag kan man se skyltar där det står grannsamverkan. En form av social samvaro var den grannsamverkan mellan byborna som fanns långt innan dessa skyltar. Här har några grannar på Västerbacken samlats för fotografering och året är 1958. Dagny Belin med de tre yngsta barnen, Bergljot och Einar Juhlin med sina barn och Inez Abrahamsson (bild 192).

Ytterligare en form av social samvaro. Missionsförbundets nybildade sångförening och kör, 1937 (bild 193).

Sju körmedlemmar på sent 1930-tal. Bakre raden Elof Brodin, Åke Larsson, okänd, Harald Wesslander. Främre raden Inez Abrahamsson, Bruno Ågren, Gunhild Arné (bild 194).

Sverige är känt för sina fikastunder och det finns en lång tradition av detta. De förekom flitigt vare sig det var fika vid sådd eller skörd på fältet, vid arbete i skogen eller en lugn stund i trädgården. Fikasamlingen skapade också det en social samvaro (bild 195).

Beredskapstid 1942. Flera Sandbybor förlades till norra Sverige under mobiliseringen. Här är en pluton där Bertil Belin, Harald Wesslander och Sigge Tegelström ingick. Vid ett vägskäl mellan Övertorneå och Haparanda i Lappland står Bertil och Harald på flankerna och Sigge står tvåa från vänster. Vid gränsövergången till Finland står Bertil och Harald (bild 196).

Här är Sigge Tegelström några år senare (1947) med sonen Conny. Till vänster Inez Abrahamsson (bild 197).

En effekt av kriget var de cirka 70.000 finska krigsbarn som kom till Sverige. Mellan 15–20 stycken kom till Västlands kommun och en del av dem hamnade i Sandby. Här står Kirsti Lossimäki, Näs, Terho Hanski, Sandby, okänd, Anneli Hanski, Sandby, okänd. Därunder sitter Terho framför huset hos sina ”fosterföräldrar” Ida och Abraham Andersson i Sandby. Sedan en bild på Terho och Anneli som välkomnas till Sandby av ett gäng kvinnor. Anneli bodde hos Ernst och Anna Lundin. Längst ner, finska krigsbarn på Uppsala central för återresa till Finland den 25 maj 1945 (från en tidningsartikel i UNT). Terho Hanski står tvåa från höger och Anneli Hanski bakom honom (bild 198).

En annan effekt av kriget blev en brist på vissa varor. Ransonering på kaffe infördes i mars 1940 och följdes sedan av ransonering av mer än 25 andra varor som det rådde brist på. Kaffe var också den vara som sist togs bort från ransoneringslistan och det skedde 1951. En särskild myndighet, statens livsmedelskommission, organiserade ransoneringen och i varje kommun skulle det finnas en kristidsnämnd. Västlands kommun inrättade ett rum i folkskolan i Sandby där de sammanträdde och delade ut ransoneringskort till kommuninvånarna.

Förutom livsmedel ransonerades bl.a. gummi, skor, textilier, tobak, olja, kol och koks. Bränslekommissionen införde i februari 1940 ett kokslov för att minska kostnaden för uppvärmning av skolor. Förutom ransoneringsbehovet fanns det även en önskan att barn skulle ägna sig åt hälsosamma aktiviteter i det fria, exempelvis skidåkning. Fjällresor för skolungdom hade arrangerats sedan en tid tillbaka men blev nu mer organiserade. Flertalet bedömare var positiva till kokslovet som permanentades och bytte namn till sportlov. Här ett collage av ransoneringskalender och kort från Abraham Andersson under andra världskriget (bild 199).

Ransonering har även införts i Sverige både före och efter andra världskriget. Vi avslutar denna bildserie med ett collage från ransoneringen i samband med första världskriget och den korta ransoneringen 1974 som en effekt av Oljekrisen 1973.

Vid första världskriget genomfördes ransonering i olika omgångar mellan 1916–1919. Det var Folkhushållningskommissionen som utfärdade korten som i det här fallet kommer från familjen Andersson i Sandby. Det rådde livsmedelsbrist och bl.a. bröd, mjölk, kaffe och socker ransonerades.

Under 1973 inträffade oljekrisen då priset på olja tredubblades över en natt i december. Det ledde till att ransonering på bensin infördes i Sverige. Den varade dock bara i tre veckor i januari 1974 och jag utnyttjade aldrig mitt ransoneringskort. Även elpriset påverkades negativt av oljekrisen och en elransonering infördes den 2 januari. Men inte heller den blev särskilt långvarig utan den upphörde den 7 mars 1974 (bild 200).