1900-talet är Välfärdsstatens genombrott i Sverige. Parlamentarismen ledde till att den politiska makten hamnade i Riksdagen och kungen förlorade sitt inflytande. På många sätt fick en majoritet av befolkningen så stora förbättringar i sina livsbetingelser att begreppet folkhemmet började användas för att beskriva den utjämning som skedde mellan olika socialgrupper och ordet folk återkom i flera olika sammanhang. Folkrörelser hade startat redan i slutet på 1800-talet och fick förnyad kraft efter första världskriget. Sandby fick sin del av kakan genom frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen. Folkskolan blev på riktigt en skola för alla. Folkbildning blev ett begrepp som flera studieförbund anammade. På Folkets Hus bedrevs kurser och kulturell verksamhet samt politiska möten. Folkets Park blev samlingsplats för nöjesevenemang på många platser i Sverige. De fanns inte i Sandby men där fanns tre andra större lokaler som kunde användas för sådana ändamål. Stockholmsutställningen 1930 öppnade för ny arkitektur och formgivning. Funktionalism blev ett nyckelord för det nya, där funktionen stod i centrum. Många nya hus byggdes och gamla restaurerades enligt funktionalismens principer även i Sandby. Inte till arkitekturen men väl inredningsmässigt. Det fanns gott om hantverk och förindustriella verksamheter i Sandby redan på 1800-talet, t.ex. sadelmakeri, skomakeri och garveri. På 1930-talet kom industrialismen till Sandby och fler och fler lämnade bondelivet för annan verksamhet. Många fick arbeten i Karlholm som tog över rollen som kommunens centralort från Stymne. Sandby kom att förvandlas från en utpräglad bondby till en modern by på landsbygdsbygden. Karta från Lantmäteriet på hitta.se.


Guldåldern

Första halvan av 1900-talet fram till 1970 kallar jag för Sandbys guldålder. Befolkningsantalet var stabilt, 1950 bodde fortfarande över 400 personer i Sandby. Många nya hus byggdes och gamla moderniserades. Servicen var väl utbyggd, det fanns två livsmedelsaffärer, två skolor, en post, en fjärdingsman (polis). Nykterhetsrörelsen (IOGT) och två frireligiösa föreningar (Missionsförbundet och Baptistförsamlingen) bedrev en omfattande verksamhet med syföreningar och ungdomsverksamhet. Bonderörelsen hade också flera verksamheter med kvinnoförbundet (CKF) och ungdomsföreningen (JUF) som de mest aktiva. Folkbildning bedrevs av en aktiv folkskollärare och Västlands föreläsningsförening. Det var ett 20-tal olika organisationer som samarbetade för att ordna offentliga föredrag och de anordnade också många föreläsningar i Sandby som hade gott om bra lokaler. I folkskolans matsal öppnades ett folkbibliotek och ett annat fanns i IOGT:s lokal.

Under 1900-talet växte det också fram en mängd mindre enskilda firmor. Några följer här: Urmakare Leander, bröderna Westergren var skomakare och snickerifabrikör, Tegelström och Hagmans trädgårdsodlingar, Vesterbackens hundkennel, en skrothandlare och flera droskchaufförer (taxi) och snickarmästare fanns i Sandby, förutom ett flertal jord- och skogsbruksfastigheter. En kort tid fanns också en herrekiperingsaffär, en läkare, en bagare, en slaktare och en travhäst tränare. På senare tid också en bilverkstad. Några verksamheter sticker ut genom att de sysselsatte många av byborna och det var: Flottleden, Lådfabriken, Byggboomen och Brandstationen (spruthuset).


Flottleden

Flottleden började planeras redan på 1920-talet då fabriken i Karlholm hade behov av smidiga transporter av virke från Bergslagen. Efter tio års diskussioner påbörjades arbetet med att anlägga en flottled 1935. Den byggdes som en 4 km lång jordränna kombinerat med en 11,5 km lång betongränna. 1941 började man med interimsflottning. En lång sträcka gick genom markområden i Sandby och på två ställen, där den korsade Sandbyån och där den korsade Tämnarån, byggdes akvedukter över åarna. När den var i bruk gav den arbete åt flera flottare som bodde i Sandby. För flottarna gällde det att hålla koll så att det inte uppstod några stopp i flödet. Man hade planerat att flotta 900 000 enheter/år men som mest flottades 528 000 enheter år 1949. Sista flottningssommaren 1957 hade virkestransport på väg med långtradare utkonkurrerat flottningen och den lades ner. Den sommaren flottades bara 55 000 enheter. På 1970-talet hade förfallet av den gamla flottleden gått så långt att man beslutade att riva den och spränga bort akvedukten över Sandbyån, vilket gjordes 1978. Den utgrävda jordrännan hade på sina håll redan lagts igen men den finns kvar och minner om en svunnen tid på några ställen än idag. 1959 var det svår torka under sommaren och vatten släpptes på från Dalälven för att bönderna skulle få dricksvatten till djuren och rännan öppnades för att släppa ut vattnet vid bågen. Åter kunde barnen i Sandby bada i flottrännan och nu utan risk att hamna under stockarna. Bilden från ArkivDigital visar flottledens sträckning förbi Josef Erikssons hus på Enbacken. I bakgrunden syns Kalle Holmgrens och Juhlins hus.

Kartan visar den sträckning som flottleden hade från Marma till Snatra. De infällda bilderna visar på inslag från den verksamhet som bedrevs under de 16 år som flottleden var i drift. På bilden i övre vänstra hörnet syns flottare som arbetar med att lösa upp en brötbildning. Med jämna mellanrum utefter flottleden fanns små kojor som den på bilden där arbetarna kunde äta lunch eller vila. På bilden i nedre högra hörnet syns en flottare som vakar över stockarna. Fotokälla: Privata bilder och kartan är från riksantikvarieämbetet.

Det var inte bara i Sandby det flottades. ”Jag var ung en gång för längesen en flottare med färg . . .” så sjöng en flottare på Dalälven på 1950-talet. Gösta ”Snoddas” Nordgren blev sedan en känd musikidol i Sverige som turnerade runt i Folkparkerna.

I boken Flottningen från Gysinge till havet skildrar en grupp författare tillvaron för en försvunnen yrkeskategori. Flottarna var säsongsarbetare som vintertid arbetade som skogsarbetare och cirka 100 dagar om året, under sommaren, arbetade med flottningen.

I förordet säger författarna att de med boken vill ge en samlad bild av timmerhanteringen i de norra delarna av Uppsala län. De berättar bland annat hur virkestransporterna fungerade och hur timret transporterades på Dalälven ut till den uppländska kusten. Även om fokus ligger på företaget Korsnäs i Skutskär och Bomhus så tar den också upp flottningen i stort i den här delen av Sverige.

Arbetet med flottningen beskrivs ingående med både delvis nya faktauppgifter och vittnesmål från arbetare som själva upplevde flottarepoken. När flottningen upphörde helt hade den ersatts med 30 000 fullastade timmerbilar per år. Vidare får man veta att flottningen i Dalälven skiljde sig från hur den gick till i andra älvar. I Dalälven gick det inte något virke i själva älvfåran utan i separata timmerrännor som hade en total längd av 58,5 kilometer. Som t.ex. rännan förbi Sandby från Dalälven i Älvkarleby till Karlholm.

För den som inte vet vad flottning är finns denna film att titta på även om den utförs på en stor älv i norr och inte vid en flottningsränna som i Sandby (klicka på bilden för att se på filmen).

 


Gösta Snoddas Nordgren - Flottarkärlek (Provfilm 1952)

Bandyspelaren Gösta Snoddas Nordgren debuterade hos Lennart Hyland i radioprogrammet Karusellen den 26 januari 1952. Snoddas sjöng ”Flottarkärlek" och fick ett genombrott som startade en fullständig lavin i svensk nöjeshistoria. Redan på måndagen den 28 januari stod Snoddas i skivstudion och sjöng in Flottarkärlek.



Lådfabriken

Med Lådfabriken kom industrialismen till Sandby. På 1930-talet började bröderna Karl och Oskar Gustavsson tillverka fisklådor till Gävle fisk. Så småningom utökades verksamheten med lastpallar, lådor och all slags emballage i trä. En stor kund blev Scania-Vabis i Södertälje. Lådfabriken blev den i särklass största arbetsgivaren i byn med som mest cirka 45 anställda innan den lades ner. Många är de Sandbypojkar som åtminstone har sommarjobbat på Lådfabriken. Oskar var den som skötte kontorsjobbet, tog emot beställningar, bokförde osv. Kalle var den som hade hand om lastning och transport eftersom han tidigare hade arbetat som chaufför. De köpte också in en egen långtradare som på 1960-talet blev två till antalet. Då hade verksamheten vuxit så mycket så de även anställde en kamrer på heltid på kontoret. På 1980-talet tog Karls yngste son Folke över som ägare. 2010 sålde han fabriken till Aven Forsa AB i Hudiksvall och fyra år senare lade de ner verksamheten och flyttade den till Forsa. En utveckling som Sandby har gemensam med många byar på landsbygden. [ Vägbeskrivning ] .

 

1961 Besök på Sandby Lådfabrik

Fabrikschefen Oskar Gustavsson på kontoret. Rundvandring på fabriken med början vid virkesintaget. Vi ser bl.a. sågare Sven ”bryggarn” Pettersson, Lennart Gustavsson, Elof Brodin. Tillverkning av fisklådor, Karl Mattsson och Karl Gustavsson. Astor Vesterlind vid hyveln, Johan Vahlström vid kapen. Klotsar till lastpallar sågas med en fiffig hemmakonstruerad avrullningsanordning. På plats i fabriken får vi bland annat se tillverkning av mellanlägg och lådemballage, tillverkning av lastpallar, impregnering av lastpallar, stapling av lastpallar med truck. I fabrikens lunchrum ser vi Astor Vesterlind, Sören Vallin, Karl Mattsson, Uno Vesterlund, Elof Brodin, Sven Pettersson, Sune Årman, Matti Kalonen, Sören Eriksson, Hans Jacobsson, Stig Åkerman, Sture Vallin, Lars-Olof Sörbom, Georg Jansson, Lars Lundberg och Johan Vahlström. Exportpallar avgår med lastbil till Karlholms AB. Vid utlastningen Ejnar Gustavsson och Yngve Gustavsson. Längd 6:21 min.



Byggboomen

Byggboomen på 1930–1940-talen. Under dessa årtionden byggdes många nya hus och gamla hus restaurerades och moderniserades i Sandby. En del byggdes på gamla befintliga torp och därför har de ofta bara en halv källare under den nyare delen. Det fanns gott om arbetskraft och flera byggmästare i byn som deltog i det här byggandet. Nästan 20 hus i Sandby idag härrör från den här byggboomen. Det typiska med dessa hus är mansardtaken med ett brutet sadeltak. Vindsvåningen har genom detta fått en större yta och utvidgats.


Brandstationen

Brandstationen eller Spruthuset som det kallades byggdes 1934 då verksamheten också startade. Det var en frivillig borgarbrandkår som i början bestod av nio brandmän. 1950 hade styrkan ökat till 15 ordinarie och 20 reservare som var indelade i grupper och turades om att ha jour. Den första brandbilen, en Cadillac, införskaffades 1949. Brandkåren hade rykte om sig att vara väldigt snabba och effektiva. När sirenerna ljöd kunde man se cyklar, traktorer och bilar i full fart i riktning mot spruthuset. Efter 50 år flyttades brandstationen till en ny plats invid Lådfabriken. Redan när Västland upphörde som självständig kommun 1974 och uppgick i Tierps kommun påbörjades diskussionerna om en nedläggning av stationen i Sandby. Genom protester och ett starkt stöd från befolkningen höll man ut ytterligare några decennier men efter 66 år som självständig brandkår lades verksamheten ner år 2000 och numera sköter Tierps räddningstjänst som i sin tur ingår i Uppsala räddningstjänst brandberedskapen i norra Uppland. Det sker genom ett samarbete mellan Tierp, Östhammar och Uppsala kommuner.

 

1971 Brandövningar

Gårdar i Gröndal, Hagalund och Nydal bränns ner för att ge mer plats åt Marma skjutfält. Brandchefen Herbert ”torparn” Andersson samtalar med militär personal. Wesslands gjuteri och mekaniska verkstad bränns också ner i samband med en så kallad kontrollerad brandövning. Flera Sandbybor bland brandmännen skymtar förbi. Längd 5:40 min.


Byggboomen

Det här huset som kallas Rönnsjö är troligen en ut- och ombyggnad av ett gammalt torp då det har bara en halv källare. Det har ett typiskt mansardtak för att utvidga vindsvåningen. Här fanns tidigare två lägenheter, en uppe och en nere.

Spruthuset

Användes som brandstation fram till 1984 och har därefter utnyttjats som skrotupplag och lagerlokal åt en bilverkstad. Byggnaden borde ha ett kulturhistoriskt värde då det inte finns många ”spruthus” kvar i Sverige. [ Vägbeskrivning ]


Sandbykråkor

När jag växte upp kunde man ibland höra beteckningen Sandbykråkor om oss invånare i Sandby. Institutet för språk och folkminnen (Isof) har två uppteckningar om detta i sitt arkiv. I bilden till höger i det nedre vänstra hörnet finns en uppteckning från Ivar Modéer 1928 som lyder ”Kråkor, Sandby, öknamn på folket i Sandby, Västlands sn (socken), Örbyhus hd (härad), Upps l (län)”. Detta enligt uppgifter från Älvkarleby socken. På samma sätt kallades Nöttöborna för Nötskrikor och Tolftaborna för Tolftakajor. Av detta kan man dra slutsatsen att människor i grannsocknarna gärna kallade sina grannar vid öknamn. Sandbyborna kallade sig själva för Sandbor.

Uppteckningen till höger är från 1951 och säger egentligen samma sak men med motiveringen att det finns mycket kråkor på slätten i Sandby. Notera också att uttalet skiljer sig åt 1928 och 1951. Att det fanns mycket kråkor ställde till problem för jordbruket vilket tidningsartikeln i UNT från 1947 vittnar om. Jaktvårdsföreningen lade alltså ut gift för att komma tillrätta med problemet. Jag har inte hört att detta skulle vara ett stort problem idag och fosformos är förbjudet att använda.

 


Torråret 1959

”Sommaren 1959 kommer att gå till historien som en av de torraste”, säger åldermannen Abraham Andersson när vi träffar honom bland kossor och vattenflaskor ute i beteshagen. Trots sin höga ålder, 82 år är han i full vigör och sköter sitt lilla jordbruk med hjälp av en hemmadotter.

”Jag minns också andra torrår”, säger han och drar sig till minnes somrarna 1914, 1947 och 1955 som var minst lika regnfattiga som i år.

”Värsta problemet sådana här år är hur man ska få vatten åt kreaturen. Här i Sandby finns det många bönder och de flesta har haft bekymmer med vattenfrågan. Man har kört i skytteltrafik till brandstationen för att fylla på vatten. Själv har jag en brunn här bredvid beteshagen som håller vattnet fint.”

Abraham kom till Sandby från Valla 1903 då han gifte sig med Ida Vesslén och övertog hennes fars gård. Han var utbildad cementgjutare och arbetade också som byggnadsnickare vid sidan av det lilla jordbruket. Han har gjutit många av ladugårdsgolven i Sandby och Västland. 1959 ska han fylla 82 år och är säkert en av de äldsta aktiva jordbrukarna i landet. Han skulle komma att behålla sina 5–6 kor och häst ytterligare många år innan han avled i en ålder av nästan 96 år 1973.

Källa: Tidningsartikel införd i UNT juli 1959.


Följ med på en rundtur i Sandby 1958 med hjälp av flygbilder från Arkiv Digital och privata fotoalbum

Bildspelet startar av sig själv. Vill Du stoppa bildspelet, tryck på . Starta bildspelet genom att trycka på samma symbol igen. Vill Du backa eller gå framåt i bildspelet, använd respektive . Kan ta några sekunder innan bildspelet startar då det innehåller många bilder (30 st).

  • 1. Erik och Helga Vesterlund, barnen Uno och Ylva. Tidigare Folkskola och lärarbostad. På andra sidan vägen fastigheten 61:1 där de bodde 1958. I bönhuset bodde vaktmästaren Helmer och Karin Andersson med sonen Per-Göran. Foto från 1981.
  • 2. Betty Larsson, flyttade till Tegelsmora sommaren 1958 och gården blev öde. Till vänster Georg Janssons gård.
  • 3. Georg Jansson, inneboende systrarna Astrid och Klara.
  • 4. Albert Jansson, Inneboende systrarna Elma och Maria samt Helmer och Aina Jansson. I bakgrunden Ågrens hus.
  • 5. Missionsförbundets pastorsbostad. Sven och Inga Karlsson, barnen Lars, Bertil, Lennart och Per Olof.
  • 6. Ivar och Vivi Mattsson med barnen Kent, Lars och Gunnar. I bakgrunden pastorsbostaden, Albert Janssons och Ågrens hus.
  • 7. Bror och Gulli Linde med barnen Lars-Erik, Sigbritt, Sonja och Gert. I förgrunden Fredrik Janssons hus och i bakgrunden Herbert och Elsa Anderssons tegelvilla samt Ågrens hus.
  • 8. Fredrik och Aina Jansson med sonen Rune. Till höger Westergrens snickeri, i bakgrunden ”hamplandsbacken” med bröderna Westergrens och Verner Perssons hus.
  • 9. Henry och Lisa Westergren med sonen Lars-Åke. I förgrunden Axel och Hanna Westergren med sonen Christer.
  • 10. Josef och Margareta Eriksson samt sonen Karl-Gustav. 
Där bodde även Josefs mor Clara. I bakgrunden syns 
Holmgrens och Juhlins hus.
  • 11. Emil och Agnes Andersson. I bakgrunden syns Belins hus.
  • 12. Dagny Belin och barnen Ann-Margreth, Ingalill, Ulla, Hans, Carina och Monika.
  • 13. Abraham Andersson och dottern Inez Abrahamsson. Kolorerad målning av foto.
  • 14. Helge och Linnea Relin. I förgrunden Johan Hillbergs hus med hushållerskan Augusta Andersson.
  • 15. Sigge och Hanny Tegelström och sonen Conny.
  • 16. Evert och Signe Hagman och sonen Torleif.
  • 17. Skogshuggaren Valfrid Hällman och flottaren Georg Eklöv.
  • 18. Överstens, Johan och Ingeborg Sundstedt. David och Judit Hällström i huset till höger.
  • 19. Joel och Aina Hedin.
  • 20. Oskar och Emma Mattsson med barnen Ingrid och Sten-Erik. I bakgrunden Skorvhällen. Kolorerad målning av foto.
  • 21. Albert och Hilda Forsberg.
  • 22. Joel och Anna Lövkvist.
  • 23. Helge och Elvira Westergren.
  • 24. Åke och Majbritt Larsson, samt modern Anna Larsson. Huset till höger Helmer Wesslander, Sven och Ellen Wennberg med barnen Kurt och Mats.
  • 25. Anna Eriksson och halvbrodern Martin Wessling. I bakgrunden Anders Janssons hus (gamla konsum).
  • 26. Herbert och Natalia Eriksson, samt Sven-Herbert och Barbro Herbertsson.
  • 27. Ragnar och Anna Lisa Wickström.
  • 28. Baptistkapellet; pastor Gustav Sundström, hustrun Kerstin och dottern Agneta. I det lilla huset i bakgrunden bor Hildur Charlotta Mattsson med barnen Ale och Inge, samt Kalle Englund.
  • http://wowslider.com/
  • 30. Jakob Leander, Valfrid och Stina Leander med barnen Agneta och Urban. I torpet i förgrunden bodde Gunnar och Anna Maria Karlsson med hennes son Tord Vahlström.

 

Sandby stenbro byter skepnad

Stenvalvsbroar är den äldsta typen av bevarade stenbroar. Redan de gamla romarna byggde sådana, troligen hade de lärt sig tekniken av etruskerna i norra Italien. Den äldsta är över 2.200 år och byggdes alltså långt före vår tideräknings början. En valvbro är uppbyggd av stenar som låser varandra tack vare sin tyngd och därmed blir den mycket stabil och hållbar. De tidigaste hade bara ett valv, som den i Sandby, och byggdes över små vattendrag. Många stenbroar i Sverige byggdes under medeltiden och det finns fortfarande över 600 stenvalvsbroar kvar i Sverige men de flesta används inte för regelbunden trafik idag.

Den gamla stenbron i Sandby byggdes 1844 och byttes ut mot en 22 meter lång och 12 ton tung brotrumma av galvaniserad plåt 1984. Stenbron klarade av den trafik som gick mellan de båda byhalvorna i 140 år men den tunga trafiken med framför allt timmerbilar från Sörskogen gjorde att brons hjärtsten släppte. Kostnaden för bron på 200.000 kronor delades i lika stora delar av Tierps kommun, Skogsvårdsstyrelsen (Landstinget), vägverket och Sandby vägsamfällighet. Man kan verkligen fundera över hur många som har färdats på denna bro under dessa 140 år. Man kan också ana dessa resor genom det förflutna som Neil Young sjunger (a journey through the past) när bron revs i mars 1984.

 
Till början av sidan!