1900-talet är Välfärdsstatens genombrott i Sverige. Parlamentarismen ledde till att den politiska makten hamnade i Riksdagen och kungen förlorade sitt inflyt-ande. På många sätt fick en majoritet av befolkningen så stora förbättringar i sina livsbetingelser att begreppet folkhemmet började användas för att beskriva den utjämning som skedde mellan olika socialgrupper och ordet folk återkom i flera olika sammanhang. Folkrörelserna från 1800-talet fick förnyad kraft efter första världskriget. Sandby fick sin del av kakan genom frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen. Folkskolan blev på riktigt en skola för alla. Folkbildning blev ett begrepp som också flera studieförbund anammade. På Folkets Hus bedrevs kurser och kulturell verksamhet samt politiska möten. Folkets Park blev en samlingsplats för nöjesevenemang på många platser i Sverige. Sandby hade tre större lokaler som kunde användas för sådana ändamål.

Stockholmsutställningen 1930 öppnade för ny arkitektur och formgivning. Funktionalism blev ett nyckelord för den nya stilen, där funktionen stod i centrum. Många nya hus byggdes och gamla restaurerades enligt funktionalismens principer även i Sandby. Inte till arkitekturen men väl inredningsmässigt. På 1930-talet kom industrialismen till Sandby och fler och fler lämnade bondelivet för annan verksamhet. Många fick arbeten i Karlholm som tog över rollen som kommunens centralort från Stymne. Sandby kom att förvandlas från en utpräglad bondby till en diversifierad by på landsbygdsbygden. Karta från Lantmäteriet på hitta.se.


Sandbys guldålder

Att det skedde en kraftig befolkningsökning under 1800-talet i Sverige, så även i Sandby, är väl känt. Strax innan sekelskiftet mot 1900-talet passerades gränsen med 400 invånare i byn. De följande 70 åren var sedan antalet invånare stadigt över den gränsen. På 1920-talet pikade befolkningstalet med 491 invånare. Just den perioden skulle därför kunna kallas för Sandbys guldålder sett ur ett befolkningsperspektiv. En viktig orsak till detta var uppodlingen av utmarkerna i väst där skogsarbetare, nyodlare och nybyggare slog sig ner. En annan orsak var fortsatt stora barnkullar samtidigt som spädbarnsdödligheten sjönk. Mellan 27–44 % av befolkningen var under 18 år under denna period. Dessa faktorer försvann gradvis under andra halvan av 1900-talet. Efter 1960-talet sjönk antalet invånare i byn kraftigt, till cirka 150. Två viktiga orsaker till detta var avfolkningen av nybyggarområdena i väster och den urbaniseringsprocess som i Sandby innebar att många lämnade byn för andra orter och städer.

Med detta sagt kan man urskilja två vändpunkter i Sandbys historia på 1900-talet. Den första på 1930-talet ledde till en kraftig inflyttning, en byggboom och att nya verksamheter kom igång i byn. Den andra vändpunkten kom efter att de offentliga verksamheterna post, skola och affärer lades ner på 1960-talet. Detta ledde till en ökande utflyttning och avfolkning. Västland upphörde som egen kommun och införlivades i Stor-Tierp.

 

Jag har gjort några korta illustrationer över befolkningsutvecklingen. Dels en skiss över den långa utvecklingen mellan 1770–2020, där guldåldern inträffar när befolkningen överstiger 400 invånare, det vill säga ungefär från 1890-talet fram till slutet av 1960-talet då antalet sjunker under 400 igen. Dels befolkningsutvecklingen under de senaste 120 åren som visas i staplar med 10 års intervall. Klicka på figuren.

 

Förhållandet mellan det jag kallar bykärnan och utmarkerna i väst har förändrats under 1900-talets gång. Trenden visar på en kraftig befolkningstillväxt under första halvan av 1900-talet och en motsvarande minskning under andra halvan. Idag finns bara permanent boende i de närmast liggande orterna, Dängnäs, Nysätra, Skoga och Sandvad. Även åldersstrukturen under 1900-talet visas i figurerna med 30 års intervall vilket ungefär motsvarar en generationscykel.

Några verksamheter som startades under guldåldern sticker ut genom att de sysselsatte många bybor, det var: Flottledsbygget, Lådfabriken, Byggboomen och byggandet av brandstationen (spruthuset).


Flottleden

Kartan nedan visar den sträckning som flottleden hade från Marma till Snatra. De infällda bilderna visar på inslag från den verksamhet som bedrevs under de år som flottleden var i drift. På bilden i övre vänstra hörnet syns flottare som arbetar med att lösa upp en brötbildning. Med jämna avstånd utefter flottleden fanns små kojor som den på bilden där arbetarna kunde äta lunch eller vila. På bilden i nedre högra hörnet syns en flottare som vakar över stockarna. Fotokälla: Privata bilder och kartan är från riksantikvarieämbetet.

 

Flottleden började planeras redan på 1920-talet då fabriken i Karlholm hade behov av smidiga transporter av virke från Bergslagen. Efter tio års diskussioner påbörjades arbetet med att anlägga den. Den byggdes som en 4 km lång jordränna kombinerat med en 11,5 km lång betongränna. 1941 började man med interimsflottning. När den var i bruk gav den arbete åt flera flottare som bodde i Sandby. Sista flottningssommaren 1957 hade virkestransport på väg med långtradare utkonkurrerat flottningen och den lades ner. Förfallet av den gamla flottleden gick så långt att man beslutade att riva den och spränga bort akvedukten över Sandbyån, vilket gjordes 1978.

 

Cementrännan som syns på bilden är borta. Den utgrävda jordrännan hade på sina håll redan lagts igen när rivningen av flottleden gjordes men den finns kvar och minner om en svunnen tid på några ställen än idag.

Bilden från ArkivDigital visar flottledens sträckning förbi Josef Erikssons hus på Enbacken i Sandby. I bakgrunden syns Juhlins och Kalle Holmgrens hus.

Det var inte bara i Sandby det flottades. Från Mellansverige och norrut var flottningen under de här åren omfattande. Flottarna var säsongsarbetare som vintertid arbetade som skogsarbetare och cirka 100 dagar om året, under sommaren, arbetade med flottningen. Följande tre inslag understryker detta.

I boken Flottningen från Gysinge till havet skildrar en grupp författare tillvaron för en försvunnen yrkeskategori. I förordet säger författarna att de med boken vill ge en samlad bild av timmerhanteringen i de norra delarna av Uppsala län.

 

Bland annat berättas hur virkestransporterna fungerade och hur timret transporterades på Dalälven ut till den uppländska kusten. Arbetet med flottningen beskrivs ingående med nya faktauppgifter och vittnesmål från arbetare som själva upplevde flottarepoken.

När flottningen upphörde hade den ersatts med tusentals timmerbilar varje år. Vidare får man veta att flottningen i Dalälven skiljde sig från hur den gick till i andra älvar. I Dalälven flottade man inte något virke i själva älvfåran utan i separata timmerrännor som t.ex. rännan förbi Sandby från Dalälven i Älvkarleby till Karlholm.

För den som inte vet vad flottning är finns filmen nedan att titta på även om den utförs på en stor älv i norr och inte vid en flottningsränna som i Sandby. Klicka på bilden för att se filmen.

 

Ända fram till 1980 flottades timmer på Umeälven. Målet var sågverken nere vid kusten, men vägen dit var problematisk. Den resa som timmerstockarna gjorde genom forsar och fall kunde vid normalt vattenstånd ta tre säsonger trots flottarnas idoga arbete. Denna stumfilm från Filminstitutet visas med ny musik av Matti Bye. Årtalet är 1926 och filmens längd är 17 minuter.

”Jag var ung en gång för längesen, en flottare med färg . . .” så sjöng en flottare på Dalälven på 1950-talet. Gösta ”Snoddas” Nordgren blev sedan en känd musikidol i Sverige som turnerade runt i Folkparkerna. Klicka på bilden för att se han sjunga.

 


Bandyspelaren Gösta ”Snoddas” Nordgren debuterade hos Lennart Hyland i radioprogrammet Karusellen den 26 januari 1952. Snoddas sjöng ”Flottarkärlek" och fick ett genombrott som startade en fullständig lavin i svensk nöjeshistoria. Redan på måndagen den 28 januari stod Snoddas i skivstudion och sjöng in Flottarkärlek. Se Gösta ”Snoddas” Nordgren sjunga Flottarkärlek i en provfilm från 1952.


Lådfabriken

Med Lådfabriken kom industrialismen till Sandby. På 1930-talet började bröderna Karl och Oskar Gustavsson tillverka fisklådor till Gävle fisk. Senare utökades verksamheten med lastpallar, lådor och all slags emballage i trä. En stor kund blev Scania-Vabis i Södertälje. Lådfabriken blev den i särklass största arbetsgivaren i byn med som mest cirka 45 anställda innan den lades ner. Många är de Sandbypojkar som åtminstone har sommarjobbat på Lådfabriken.

 

Oskar var den som oftast skötte kontorsjobbet, tog emot beställningar, bokförde osv. Kalle var den som hade hand om lastning och transport. De köpte också in en egen långtradare som på 1960-talet blev två till antalet. Då hade verksamheten vuxit så mycket att de även anställde en kamrer på kontoret. På 1970-talet tog Karls yngste son Folke över som ägare. 2010 sålde han fabriken till Aven Forsa AB i Hudiksvall och fyra år senare lade de ner verksamheten och flyttade den till Forsa. En utveckling som Sandby har gemensam med många andra byar på landsbygden. Vägbeskrivning ] .

 


Vid virkesintaget ses bl.a. sågare Sven ”bryggarn” Pettersson, Lennart Gustavsson, Elof Brodin. Tillverkning av fisklådor, Karl Mattsson och Karl Gustavsson. Astor Vesterlind vid hyveln, Johan Vahlström vid kapen. Klotsar till lastpallar sågas med en fiffig hemmagjord avrullningsanordning. Vi ser tillverkning av mellanlägg, lådemballage och lastpallar, impregnering av lastpallar samt stapling av lastpallar med truck. I fabrikens lunchrum ser vi Astor Vesterlind, Sören Vallin, Karl Mattsson, Uno Vesterlund, Elof Brodin, Sven Pettersson, Sune Årman, Matti Kalonen, Sören Eriksson, Hans Jacobsson, Stig Åkerman, Sture Vallin, Lars-Olof Sörbom, Georg Jansson, Lars Lundberg och Johan Vahlström. Exportpallar avgår med lastbil till Karlholms AB. Vid utlastningen Einar Gustavsson och Yngve Gustavsson.


Byggboomen

Byggboomen på 1930–1940-talen. Under dessa årtionden byggdes många nya hus och gamla hus restaurerades och moderniserades i Sandby. En del byggdes på gamla befintliga torp och därför har de ofta bara en halv källare under den nyare delen. Det fanns gott om arbetskraft och flera byggmästare i byn som deltog i det här byggandet. Mer än 20 hus i Sandby idag härrör från den här byggboomen. Det typiska med dessa hus är mansardtaken med ett brutet sadeltak. Vindsvåningen har genom detta fått en större boyta när rummets volym har utvidgats.

 

Det här huset som kallas Rönnsjö ligger i Västerbacken och är troligen en ut- och ombyggnad av ett gammalt torp då det har bara en halv källare. Torpet låg nere vid strandkanten till ”Sandbysjön”.

Det har ett typiskt mansardtak för att utvidga vindsvåningen. Här fanns tidigare två lägenheter, en uppe och en nere. Idag är fastigheten ombyggd, moderniserad och målad i rött.


Brandstationen

Brandstationen eller Spruthuset som det kallades tidigare byggdes 1934 då verksamheten också startade. Det var en frivillig borgarbrandkår som i början bestod av nio brandmän. 1950 hade styrkan ökat till 15 ordinarie och 20 reservare som var indelade i grupper och de turades om att ha jour. Den första brandbilen var en öppen Cadillac som 1949 byttes mot en modernare Chevrolet. Brandkåren hade rykte om sig att vara väldigt snabba och effektiva. När sirenerna ljöd kunde man se cyklar, traktorer och bilar i full fart i riktning mot spruthuset. Efter 50 år flyttades brandstationen till en ny plats invid Lådfabriken. Redan när Västland upphörde som självständig kommun 1974 och uppgick i Tierps kommun påbörjades diskussionerna om en nedläggning av stationen i Sandby. Genom protester och ett starkt stöd från befolkningen höll man ut.

 

Spruthuset användes som brandstation fram till 1984 då en ny station invigdes vid Lådfabriken. Byggnaden har därefter utnyttjats som skrotupplag och lagerlokal åt en bilverkstad mittemot. Tyvärr har träbyggnaden under den tiden förfallit och är idag i väldigt dåligt skick. Den borde dock ha ett visst kulturhistoriskt värde då det inte längre finns så många ”spruthus” kvar i Sverige.

Numera sköter Tierps räddningstjänst som i sin tur ingår i Uppsala räddningstjänst brandberedskapen i norra Uppland. Vägbeskrivning ]

1971 Brandövningar

Gårdar i Gröndal, Hagalund och Nydal bränns ner för att ge mer plats åt Marma skjutfält som ska expandera. Avfolkningen av dessa boenden på utmarkerna i väst sammanfaller med Guldålderns upphörande.


Vi ser hur brandchefen Herbert ”torparn” Andersson samtalar med militär personal vid nedbränningen av husen i Gröndal. Wesslands gjuteri och mekaniska verkstad brändes också ner i samband med en så kallad kontrollerad brandövning. Flera Sandbybor bland brandmännen skymtar förbi. Längd 5:40 min.


Sandbykråkor

När jag växte upp kunde man ibland höra beteckningen Sandbykråkor om oss invånare i Sandby. Institutet för språk och folkminnen (Isof) har två uppteckningar om detta i sitt arkiv. I bilden till höger i det nedre vänstra hörnet finns en uppteckning från Ivar Modéer 1928 som lyder ”Kråkor, Sandby, öknamn på folket i Sandby, Västlands sn (socken), Örbyhus hd (härad), Upps l (län)”. Detta enligt uppgifter från Älvkarleby socken. På samma sätt kallades Nöttöborna för Nötskrikor och Tolftaborna för Tolftakajor. Av detta kan man dra slutsatsen att människor i grannsocknarna gärna kallade sina grannar vid öknamn. Sandbyborna kallade sig själva för Sandbor.

Uppteckningen till höger är från 1951 och säger egentligen samma sak men med motiveringen att det finns mycket kråkor på slätten i Sandby. Notera också att uttalet skiljer sig åt 1928 och 1951. Att det fanns mycket kråkor ställde till problem för jordbruket vilket tidningsartikeln i UNT från 1947 vittnar om. Jaktvårdsföreningen lade alltså ut gift för att komma tillrätta med problemet. Jag har inte hört att detta skulle vara ett stort problem idag och fosformos är förbjudet att använda.

 


Torråret 1959

”Sommaren 1959 kommer att gå till historien som en av de torraste”, säger åldermannen Abraham Andersson när vi träffar honom bland kossor och vattenflaskor ute i beteshagen. Trots sin höga ålder, 82 år är han i full vigör och sköter sitt lilla jordbruk med hjälp av en hemmadotter.

 

Jag minns också andra torrår”, säger han och drar sig till minnes somrarna 1914, 1947 och 1955 som var minst lika regnfattiga som i år. ”Värsta problemet sådana här år är hur man ska få vatten åt kreaturen. Här i Sandby finns det många bönder och de flesta har haft bekymmer med vattenfrågan. Man har kört i skytteltrafik till brandstationen för att fylla på vatten. Själv har jag en brunn här bredvid beteshagen som håller vattnet fint.”

Källa: Gefle Dagblad juli 1959.

Abraham kom till Sandby från Valla 1903 då han gifte sig med Ida Vesslén och övertog hennes fars gård. Han var utbildad cementgjutare och arbetade också som byggnadsnickare vid sidan av det lilla jordbruket. Han har gjutit många av ladugårdsgolven i Sandby och Västland. 1959 ska han fylla 82 år och är säkert en av de äldsta aktiva jordbrukarna i landet. Han skulle komma att behålla sina 5–6 kor och häst i ytterligare ca tio år innan han pensionerade sig helt från jordbruket. Abraham avled i en ålder av nästan 96 år 1973.


Följ med på en rundtur i Sandby 1958 med hjälp av flygbilder från Arkiv Digital och privata fotoalbum

Bildspelet startar av sig själv. Vill Du stoppa bildspelet, tryck på . Starta bildspelet genom att trycka på samma symbol igen. Vill Du backa eller gå framåt i bildspelet, använd respektive . Kan ta några sekunder innan bildspelet startar då det innehåller många bilder (30 st).

 

  • 1. Erik och Helga Vesterlund, barnen Uno och Ylva. Tidigare Folkskola och lärarbostad. På andra sidan vägen fastigheten 61:1 där de bodde 1958. I bönhuset bodde vaktmästaren Helmer och Karin Andersson med sonen Per-Göran. Foto från 1981.
  • 2. Betty Larsson, flyttade till Tegelsmora sommaren 1958 och gården blev öde. Till vänster Georg Janssons gård.
  • 3. Georg Jansson, inneboende systrarna Astrid och Klara.
  • 4. Albert Jansson, Inneboende systrarna Elma och Maria samt Helmer och Aina Jansson. I bakgrunden Ågrens hus.
  • 5. Missionsförbundets pastorsbostad. Sven och Inga Karlsson, barnen Lars, Bertil, Lennart och Per Olof.
  • 6. Ivar och Vivi Mattsson med barnen Kent, Lars och Gunnar. I bakgrunden pastorsbostaden, Albert Janssons och Ågrens hus.
  • 7. Bror och Gulli Linde med barnen Lars-Erik, Sigbritt, Sonja och Gert. I förgrunden Fredrik Janssons hus och i bakgrunden Herbert och Elsa Anderssons tegelvilla samt Ågrens hus.
  • 8. Fredrik och Aina Jansson med sonen Rune. Till höger Westergrens snickeri, i bakgrunden ”hamplandsbacken” med bröderna Westergrens och Verner Perssons hus.
  • 9. Henry och Lisa Westergren med sonen Lars-Åke. I förgrunden Axel och Hanna Westergren med sonen Christer.
  • 10. Josef och Margareta Eriksson samt sonen Karl-Gustav. 
Där bodde även Josefs mor Clara. I bakgrunden syns 
Holmgrens och Juhlins hus.
  • 11. Emil och Agnes Andersson. I bakgrunden syns Belins hus.
  • 12. Dagny Belin och barnen Ann-Margreth, Ingalill, Ulla, Hans, Carina och Monika.
  • 13. Abraham Andersson och dottern Inez Abrahamsson. Kolorerad målning av foto.
  • 14. Helge och Linnea Relin. I förgrunden Johan Hillbergs hus med hushållerskan Augusta Andersson.
  • 15. Sigge och Hanny Tegelström och sonen Conny.
  • 16. Evert och Signe Hagman och sonen Torleif.
  • 17. Skogshuggaren Valfrid Hällman och flottaren Georg Eklöv.
  • 18. Överstens, Johan och Ingeborg Sundstedt. David och Judit Hällström i huset till höger.
  • 19. Joel och Aina Hedin.
  • 20. Oskar och Emma Mattsson med barnen Ingrid och Sten-Erik. I bakgrunden Skorvhällen. Kolorerad målning av foto.
  • 21. Albert och Hilda Forsberg.
  • 22. Joel och Anna Lövkvist.
  • 23. Helge och Elvira Westergren.
  • 24. Åke och Majbritt Larsson, samt modern Anna Larsson. Huset till höger Helmer Wesslander, Sven och Ellen Wennberg med barnen Kurt och Mats.
  • 25. Anna Eriksson och halvbrodern Martin Wessling. I bakgrunden Anders Janssons hus (gamla konsum).
  • 26. Herbert och Natalia Eriksson, samt Sven-Herbert och Barbro Herbertsson.
  • 27. Ragnar och Anna Lisa Wickström.
  • 28. Baptistkapellet; pastor Gustav Sundström, hustrun Kerstin och dottern Agneta. I det lilla huset i bakgrunden bor Hildur Charlotta Mattsson med barnen Ale och Inge, samt Kalle Englund.
  • http://wowslider.com/
  • 30. Jakob Leander, Valfrid och Stina Leander med barnen Agneta och Urban. I torpet i förgrunden bodde Gunnar och Anna Maria Karlsson med hennes son Tord Vahlström.

Sandby stenbro byter skepnad

Stenvalvsbroar är den äldsta typen av bevarade stenbroar. Redan de gamla romarna byggde sådana, troligen hade de lärt sig tekniken av etruskerna i norra Italien. Den äldsta är över 2.200 år och byggdes alltså långt före vår tideräknings början. En valvbro är uppbyggd av stenar som låser varandra tack vare sin tyngd och därmed blir den mycket stabil och hållbar. De tidigaste hade bara ett valv, som den i Sandby, och byggdes över små vattendrag. Många stenbroar i Sverige byggdes under medeltiden och det finns fortfarande över 600 stenvalvsbroar kvar i Sverige men de flesta används inte för regelbunden trafik idag.

Den gamla stenbron i Sandby byggdes 1844 och byttes ut mot en 22 meter lång och 12 ton tung brotrumma av galvaniserad plåt 1984. Stenbron klarade av den trafik som gick mellan de båda byhalvorna i 140 år men den tunga trafiken med framför allt timmerbilar från Sörskogen gjorde att brons hjärtsten släppte. Kostnaden för bron på 200.000 kronor delades i lika stora delar av Tierps kommun, Skogsvårdsstyrelsen (Landstinget), vägverket och Sandby vägsamfällighet. Man kan verkligen fundera över hur många som har färdats på denna bro under dessa 140 år. Man kan också ana dessa resor genom det förflutna som Neil Young sjunger (a journey through the past) när bron revs i mars 1984.

 


Mjölkpallens era

Mjölkpallens storhetstid var mellan 1930-talet och 1970-talet i alla fall i vår del av Sverige. Det är ytterligare ett exempel på den tid som jag kallar ”Sandbys guldålder”. 1926 startades ett mejeri i Västland och till en början turades bönderna om att köra mjölken till mejeriet. 1952 upphörde mejeriet i Västland och mjölken skulle transporteras till Gävle istället. Då blev det viktigt med samordning av transporterna och Oskar Mattsson skötte det. Senare har hans barn och barnbarn fortsatt med det. När tankhämtning infördes på 1970-talet hade mjölkpallen spelat ut sin roll i mjölkhanteringen och de mjölkpallar som finns kvar har fått en annan roll, som konstinstallationer, eller vägsmycken vid landsvägen.

Så här kunde en idealiserad bild av mjölkhanteringen se ut förr i tiden. Den är sedan lång tid tillbaka borta och idag sker hämtning med en tankbil hos de få mjölkproducenter som finns kvar, rationellt och helt utan inslag av bonderomantik.

Målning: Jan Bergerlind.

Författaren och regissören Lars Molin skrev en novell, Duell i gryningen, om en mjölkpall och 1983 gjorde han en film, Midvinterduell, om den historien. Den handlar om småbonden Egons kamp mot vägverket som vill få bort hans mjölkpall. Man kan också se historien som ett exempel på kampen mellan den lilla människan och den statliga byråkratin och den bygger på Molins underfundiga humor. Filmen finns på SVT/play: www.svtplay.se/midvinterduell.

På den här adressen finns en kortfilm, Mjölkbilen kommer, från 2002 om mjölhanteringen förr i tiden: www.youtube.com/mjölkbilen.


En show och dansman vid Ågrens mjölkpall

Böckerna om Sandby innehåller många berättelser om händelser från förr som utspelat sig i byn. Följande berättelse finns inte med i bok 2, men den bygger på en verklig händelse som utspelade sig i mitten av 1960-talet i Sandby.

”Klockan är strax efter tre en lördagseftermiddag. Byns ungdomar är som vanligt samlade vid Ågrens mjölkpall för att tillsammans spisa den nya musiken i ”Tio i Topp”. Transistorradion har just tonat ut signaturmelodin när en kille i 20-års åldern dyker upp på vägen. Han verkar uppspelt, sjunger, nynnar, hoppar och skuttar om vartannat. När han närmar sig ungdomarna vid mjölkpallen utbrister han – Åh, vilket gäng – så tar han några danssteg. Ni förstår, säger han ”Jag kommer direkt från Stockholm och ska hem och hälsa på och med lite sprattelvatten i benen är det svårt att hålla sig stilla till ljudet av denna musik”.

”Han pratar oavbrutet och Kersti Adams Rays röst drunknar i hans utspel. Plötsligt spritter det till i benen och han springer bort till bron som går över ån. Kolla! säger han och hoppar vigt upp på broräcket. Med fullständig kontroll på kroppen balanserar han fram och tillbaka på broräcket över ån till tonerna av Tennessee Waltz med Alma Cogan. Vi häpnar och glömmer för en stund musiken från transistorn. Räcket är trots allt bara några cm brett”.

Långt senare får jag höra berättas om denne kille, som vi kan kalla Conny, att han hade gått på händer över hela flottledsbågen borta vid Tämnarån. En sak är säker, hade det varit 10–15 år tidigare så hade han säkert fått jobb hos bröderna Fröbergs cirkus som varje sommar besökte byn vid denna tid. Fler berättelser från byn finns i böckerna om Sandby.

 

Här gick han på händer och här balanserade han på räcket över ån.


Hästen i jordbruket

Det fanns över 100 hästar och en omfattande avelsverksamhet i Sandby och hästen var kanske det viktigaste ”arbetsredskapet” i jordbruket långt in på 1900-talet. Den sista arbetshästen försvann 1969 då Albert Jansson pensionerade Brunte. Då hade traktorn tagit över helt.

För alla som aldrig sett en häst arbeta i jordbruket finns på länken här 20 kortfilmer med hästen i arbete i skog och jordbruk. http://brukskalendern.se.


Kvinnlig rösträtt

Lagom till 100 års jubiléet i september för införande av kvinnlig rösträtt i Sverige har Riksarkivet i samverkan med projektet Demokrati100 (mer information om Demokrati100 finner Du här: www.demokrati100.se/namninsamling) digitaliserat de insamlingslistor som Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR) samlade in 1913–1914. Totalt 351.454 namn blev det, vilket motsvarade 18 % av Sveriges myndiga kvinnor vid den tiden.

Av Västlands kvinnor undertecknade 87 stycken listan om krav på full rösträtt för kvinnorna. Av dessa var en stor majoritet boende i Sandby (60 stycken). Varför det var så vet jag inte.

Bildkälla: Elin Wägner framför 30 inbundna band av listorna. Foto ur Elin Wägners samling, KvinnSam, Göteborgs universitetsbibliotek (bildkälla).

Förteckning över de kvinnor som röstade för "Kvinnornas medborgarrätt" i Sandby

Källa: Nedanstående fyra faksimiler är hämtade från www.demokrati100.se/namninsamling.

Till början av sidan!