Andelar i Wesslands Elektriska AB för 50 kronor.

Högspänningsledning från 1940–1950-talet.

Högspänningsledning från 1910–1920-talet.

Den svenska modellen byggde till stor del på att det var stora kraftbolag (exempelvis Vattenfall) som elektrifierade landsbygden. Men det var lokala distributionsföreningar som tog det ekonomiska ansvaret för utbyggnaden. Man kunde köpa andelar i Wesslands Elektriska AB för 50 kronor och många var de som gjorde det.

På 1920- och 1930-talen ökade antalet föreningar hastigt och när andra världskriget började fanns omkring 2.200 lokala kooperativa föreningar, och de var i växande antal men också ständigt ifrågasatta därför att småskaligheten ansågs vara så ineffektiv.

Älvkarleby Kraftverk hade startat sin drift 1915 och därifrån drogs högspänningsledningar fram till de små lokala tertiärstationerna som den vid Gottekulla i Sandby. De blev allt högre och kraftfullare med tiden.

400 kv (400.000 volt) var spänningen i dessa ledningar och de transformerades ner till betydligt lägre volt in till hushållen. Älvkarleby var Vattenfallsstyrelsens (nuvarande Vattenfall) tredje stora projekt vid sidan av Trollhättan i Göta älv och Porjus i Luleälven för att elektrifiera Mellan och Sydsverige. Älvkarleby ligger som bekant vid Dalälvens södra delar och blev helt dominerande för norra Uppland.

Montör Fritz Mattsson från Sandby.

Montör Joel Lövkvist från Sandby.

Montör Anders Karlsson från Snatrabodarna.

Några av montörerna i elbolaget var Fritz Mattsson och Joel Lövkvist från Sandby och Anders Karlsson från Snatrabodarna. De allra flesta montörer på den här tiden hade bara gått någon el-kurs efter avslutad skolgång och sedan praktiserat en kortare tid innan de till slut fick arbetet i bolaget. Skyltar med texten ”Livsfarlig ledning” sattes upp på alla stolpar som hade högspänningsledningar för att varna allmänheten. Det fanns ett avgörande problem med överföringen av elektriciteten från kraftverken till hushållen och industrierna. Likström kunde driva motorer, men inte överföras några längre sträckor. Det var den man ville ha till hushållen och industrierna. Växelström kunde å andra sidan transporteras långa sträckor. Det var den man skickade ut i högspänningsledningarna från kraftverken. Den svenska ingenjören Jonas Wenström var en av dem som 1890 hade lyckats lösa denna gåta genom trefastekniken. Vid transformatorstationerna kunde växelström omvandlas till likström med lägre spänning. Vattenkraften – som det fanns gott om i Sverige – kunde nu exploateras. Industrierna behövde inte längre ligga i anslutning till något lämpligt vattendrag. Tack vare Wenströms innovation blev älvarna i Norrland Sveriges stora elproducent, och högspänningsledningar drogs söderut för att sprida ljus över Sverige.

En högspänningsledning med 400 kv spänning (400.000 volt) gick från Älvkarlebykraftverket till mottagningsstationen (tertiärstation) i Gottekulla där spänningen sänktes till 10.000 volt ut till tyngre industrier (Karlholm) och via lokalnätet och mindre transformatorer sänktes den ytterligare ner till 220/230 volt via elnäten in till hushållen.

Den 27 januari 1948 bildades Västlands elektriska distributionsförening u.p.a. som hade till ändamål att distribuera elektrisk kraft till medlemmar och abonnenter. U.p.a. betyder utan personligt ansvar och föreningen var alltså ett kooperativ till skillnad från Wesslands Elektriska AB som var ett aktiebolag. Det var samma trend i Västland som i övriga Sverige där det hade bildats mängder med små kooperativa distributionsföreningar. Det låg också helt i linje med både arbetarrörelsen och bonderörelsens organisationer som ju var uppbyggda med kooperativ. I Sandby och i övriga byar i socknen dominerade bonderörelsen medan arbetarrörelsen hade sitt starkaste fäste i Karlholm. På 1930-talet hade de ju också samarbetat på nationell nivå i regeringen. I samband med distributionsföreningens bildande började också diskussioner om att de skulle överta aktiebolagets linjenät och andra tillgångar (t.ex. kraftverket vid Tillfället) för att svara för elförsörjningen i socknen. Dessa diskussioner pågick i fyra år utan framgång. Vid stämmor både i aktiebolaget och i distributionsföreningen i maj 1952 beslutades att de skulle träda i likvidation och upphöra med sin verksamhet eftersom de segslitna förhandlingarna inte hade lett till någon överenskommelse. Distributionsföreningen kan därmed knappast sägas ha existerat annat än på papperet. Istället beslutades att hela verksamheten och alla tillgångar skulle övertas av Kungliga Vattenfallsstyrelsen (senare Vattenfall). De beslutade då att bygga om och rusta upp hela nätet och höja spänningen från 3.000 till 4.000 volt och från 127/220 till 230/380 volt till fastigheterna. Det högre talet gällde för jordbruks- och industrifastigheter.

Man kan dock inte påstå att de 34 år som Wesslands Elektriska AB hade existerat var förgäves. Tvärtom hade de under dessa år i likhet med övriga Sverige genomfört elektrifieringen av landsbygden i Sandby och Västland. Vid jordbruksräkningen 1944 konstaterades det att 79 % av alla jordbruksfastigheter i Sverige hade tillgång till el. 1950 hade det ökat som kartan nedan visar och det gällde alla fastigheter på landsbygden inte bara jordbruksfastigheter.

Landsbygdselektrifieringens utbredning år 1950.

Redogörelsen utarbetad av: Elkraftutredningen SOU 1951:14 Kommunikationsdepartementet.

SOU = Statens Offentliga Utredningar

1945 var det bara de västra delarna av Gästrikland som hade mer än 96 % i elektrifieringsgrad. 5 år senare hade hela Norrlandskusten ända ner mot Mälardalen nått över 96 %. Det var Norrbotten och västra Gästrikland som toppade 1950 med 99 % och för vår del låg vi på 97 %. Det som också kan sägas är att stora delar av södra Sverige där ju många människor var bosatta låg bra mycket lägre än de norra delarna av Sverige i elektrifieringsgrad. Noterbart är också att stora delar av östra och södra Småland, norra Skåne, Gotland och delar av Götaland låg på nästan samma nivå som Lappland i det inre Norrland med liten befolkning.

En viktig orsak till att det såg ut som det gjorde är så klart vattenkraften i norr som hade börjat byggas ut. Uppsala län gick från 91 % år 1945 till 97 % år 1950. Älvkarleby socken ligger i topp, som sig bör, mest på grund av kraftverket där. Av bostadslägenheter på landsbygden i Västland hade 100 % tillgång till elljus år 1950 medan det i länet i sin helhet var 97 %.

Det som också kan sägas utifrån utredningen är att Wesslands Elektriska AB liksom många liknande företag runt om i Sverige var de som lade grunden för elektricitet i hela Sverige, inte bara i städerna. Däremot kom Vattenfall när de tog över att bedriva verksamheten betydligt mer professionellt. De byggde ett lager och verkstad på Fritz Mattssons tomt i Vesterbacken. Byggnaden står kvar än idag men är ombyggd. De inredde ett kontor i lärarbostaden vid folkskolan som stod halvtom. Fjärdingsmannen och polisen Elof Lindberg hade både kontor och bostad för sin familj där. Nu fick även några anställda vid Vattenfall bo i den före detta lärarbostaden en tid på 1950-talet.

Bilderna visar på en del av den verksamhet som arbetarna vid Wesslands Elektriska aktiebolag genomförde under sina 34 år. Man drog ledningar fram till mer eller mindre öde hus på landsbygden. Man drog ledningar genom den Uppländska skogen. Man såg hur de med lätthet klättrade i stolpar med s.k. stolpskor. Central för elförsörjningen i socknen var tertiärstationen i Gottekulla och är så än idag dock ombyggd och utökad ett flertal gånger sedan dess.

Glödlampan revolutionerade människors tillvaro, framför allt i det mörka Norden. Nedan finner Du länkar till Vattenfalls historia och kulturarv samt sex korta filmer om Älvkarleby kraftverk (engelskt tal, svensk undertext finns).