Befolkningsökningen
Under 1800-talet skedde en kraftig befolkningsökning i Sverige. Det finns flera olika förklaringar till det. Författaren Esaias Tegnér talade om ”potäterna, freden och vaccinet” som orsaker till utvecklingen. Historikern Eli Heckscher förklarade det med produktionsförändringar i jordbruket genom det lagaskiftet. Båda har rätt på sitt sätt och att det skedde en kraftig ökning är helt klart. Demografer kallar förhållandet mellan födelse- och dödstal för den demografiska transitionen. Vi hade höga födelse- och dödstal fram till början av 1800-talet i Sverige. Det medförde en ganska låg befolkningsökning. Under andra halvan av 1800-talet började även födelsetalen sjunka och fram mot mitten av 1900-talet har vi åter haft en låg befolkningsökning med låga födelse- och dödstal. Som vi ser i figuren fluktuerade både födelse- och dödstalen väldigt mycket enskilda år, särskilt under 1700–1800-talen och det fanns olika orsaker till det. Idag är de årliga fluktuationerna betydligt lägre. Några orsaker finns utsatta och syns i figuren.
Utvecklingen i Sandby
Befolkningsstrukturen i Sandby under 1800-talet visar på ett samhälle i stark förändring. Dels skedde en kraftig ökning och dels ändrades sammansättningen av befolkningen. Vaccinationen hade kommit igång vilket ledde till en nedgång i spädbarnsdödligheten. Även nyodlingsverksamheten med bosättningar, till en början, i Sandvad, Gröndal och Kulten, påverkade utvecklingen. År 1800 var invånarantalet 222 personer i byn enligt kyrkböckerna. Om vi tittar på åldersfördelningen var andelen barn under 18 år 34 % och de äldres andel var 11 %. De resterande, arbetskraften 18–63 år, var i majoritet eller 55 %. 1850 bodde det 277 personer i Sandby. Åldersfördelningen hade förändrats så att andelen barn under 18 år hade ökat till 40 % och andelen äldre över 63 år var fortfarande 11 %. Barnkullarna var fortfarande stora och fler barn överlevde spädbarnsåldern. Andelen i arbetskraften (AK) var under hälften, bara 49 % av byborna var mellan 18–63 år.
Antalet invånare i Sandby ökade stadigt och nådde sin högsta nivå runt sekelskiftet då det bodde 464 personer i Sandby vilket innebar en ökning med 109 % under hela 1800-talet. Lite mer än hälften, drygt 53 %, bodde i skattebondefamiljer. Gruppen jordlösa fortsatte att öka och var nu över ⅓ (37 %) och det ligger helt i linje med utvecklingen i hela Sverige. Det var främst olika typer av hantverkare som gjorde att den gruppen ökade så kraftigt. På individnivå var gruppen barn under 18 år fortfarande 40 % år 1900 och det beror på att Sandby var en utpräglad bondby där barnkullarna fortfarande var relativt stora. Gruppen äldre var 7 %, de hade ökat något i antal men minskat i andel på grund av den kraftiga ökningen i de andra två grupperna. Inom arbetskraften befann sig 53 %. I absoluta tal såg befolkningsfördelningen ut på följande sätt:
Urtappningen av Sandby sjö; Den 24 maj 1816 hölls en sockenstämma i Västlands sockenstuga i Stymne, och i protokollet kan man läsa om det redan påbörjade arbetet med att urtappa Sandby sjö. Det noteras att man beräknade sjöns omfattning till 450 tunnland och att sjöängarna runt sjön som kallades Sandby ängsmark och marken längs åns olika förgreningar bestod av 892 tunnland sank mossmark som man räknade med skulle bli fast odlingsmark. Sammantaget motsvarar det en yta lika stor som 935 fullstora fotbollsplaner. Urtappningen skulle även påverka Holmsånger, Finnerånger, Kårbo och Sätra byars vidsträckta ängar och mossar samt Älvkarlebys östra allmänning. Stämman gav sitt samtycke till ersättning till Sandbys byalag för de dagsverken som redan hade utförts och de som skulle behövas för det fortsatta arbetet. Den viktigaste orsaken för att tappa ur Sandby sjö var behovet av mer odlingsmark på grund av den kraftiga nyodlingen och befolkningsökningen.
På en Riksdag 1827 beslutades om att genomföra ett laga skifte i Sverige. För Sandbys del påbörjades de den 27 april 1840 när vice lantmätaren J G Alrik Ågren samlade Sandby byalag i sockenstugan i Stymne. Majoriteten av bönderna sade sig vara emot skiftet och protesterade kraftigt mot det. Men eftersom det var en lag skulle det genomföras. Under de följande åren hölls det sammanlagt 15 möten och skiftesförhandlingarna i Sandby avslutades i februari 1844. Eftersom ett flertal delägare lämnade in besvär och klagomål mot skiftesbesluten så dröjde det ända till den 12 september 1846 innan ägodelningsrätten kunde fastställa skiftet. Kungörelsen lästes sedan i vederbörlig ordning upp i Västlands kyrka. Några delägare överklagade det fastställda delningsbeslutet ända upp till Kungl. Maj:et som menade att frågan borde få en ny prövning och återförvisade ärendet till de utsedda förrättningsmännen. Dels hade lantmätaren gjort ett tekniskt fel med en av skifteskartorna. Dels pågick samtidigt sänkningen av Sandby sjö som också hade inneburit att markkvalitén hade förändrats i grunden, tidigare dyjord hade nu blivit odlingsbar jord. Värderingen av jorden stämde helt enkelt inte längre så hela arbetet med skiftet måste göras om.
Planläggningen av det fortsatta arbetet påbörjades i juni 1849 och i september började själva arbetet med den nya skiftesläggningen. Eftersom det hade gått nästan tio år sedan den första värderingen av sjöängarna samt att sjösänkningen och utdikningen hade gjort att dessa ängar hade fått en betydligt förbättrad jordkvalité behövdes en ny värdering och nya skiftesförhandlingar. Efter ett antal möten och långa diskussioner avslutades det arbetet i augusti 1853 och året efter fastslog ägodelningsrätten ett nytt skiftesbeslut. Återigen överklagade några delägare till Kungl. Maj:et som den 25 april 1856 meddelade att det fattade beslutet skulle gälla. Beslutet innebar också att vissa bönder ådömdes att flytta ut sina boställen till nya platser. De bönder som hade ådömts utflyttning av sina gårdar fick mellan sex och tio år på sig att verkställa den.
Den 24 oktober 1860 hölls det sista konfirmerande mötet som avslutade 20 års förhandlingar om laga skifte i Sandby. Några hade redan efter beslutet 1856 flyttat ut sina gårdar vilket skulle visa sig vara en värdefull åtgärd då de på så sätt undgick den stora branden. Fortfarande var dock den utdikade sjön inte skiftad. Efter laga skiftets slut 1860 och när de kraftigaste protesterna lagt sig var det betydligt lättare för bönderna att enas om sjölotterna på Sandbysjön. 1862 började skiftesförhandlingarna om själva sjöslätterna. Förhandlingarna avslutades redan efter ett år den 12 januari 1863 och beslutet fastställdes på hösten 1863 av ägodelningsrätten.
En storbrand inträffade i april 1859. Ett kort utdrag och sammanfattning från en tidningsnotis lyder: ”Förleden tisdagen omkring kl. 11 på förmiddagen utbröt en vådeld i Sandby, Weslands socken med sådan häftighet under den då rådande starka stormen, att under en och en halv timmes tid brann åtta bondgårdar och några torplägenheter ner. Dessutom pengar, lösören och kreatur, däribland hästar, får och några nötkreatur. Av den icke utflyttade delen av byn, vilken bestod av 32 grannar, kvarstå endast några gårdar belägna på andra sidan om ån. Elden hade börjat hos en torpare eller backstugusittare i ena ändan av byn, varifrån stormen förde elden över alla de andra nedbrända gårdarna”.
”En kvinna hann av sitt lösörebo endast rädda sin plånbok med inneliggande 40 riksdaler och rusade med denna i handen ut i fähuset för att lössläppa kreaturen, men överfölls av eld och rök, så att hon måste dras ut ur fähuset, vilket ögonblickligen uppbrann liksom hennes plånbok och alla kreatur”.
Tre dagar senare korrigerade man med följande uppgifter: Resultatet av branden konstaterades till totalt 11 nedbrunna gårdar, 2 gårdar delvis, samt deras uthus. Dessutom lösegendom, matvaror, spannmål, foder, 2 hästar, 8 nötkreatur, 14 får och ett svin. Däremot klarade sig alla människor oskadda, åtminstone fysiskt, från branden. Av de 13 nedbrunna gårdarna var: 10 helt försäkrade, 3 var oförsäkrade, 5 hade försäkring för lösegendom och 8 saknade försäkring för lösegendom. De som hade försäkringar var dock oftast lågt försäkrade så ekonomiskt drabbade branden många Sandbybor svårt.
