Fäbodväsendet kan beskrivas som en form av småskaligt gårdsbruk på utmarken dit djuren fördes för sommarbete. Där skulle finnas gott om vatten och fritt bete. Varje enskild fäbod (ofta flera samlade på ett fäbodställe) bestod av olika mindre byggnader vilka var och en hade sin egen funktion. Förutom ett bostadshus fanns fähus för djuren, hus för beredning och lagring av olika mjölkprodukter, en vedbod samt eventuellt lador och härbren för lagring av foder och grödor. Varje by, varje gård, utformade sina former av fäbodbruk, utifrån sina ekonomiska villkor och naturens förutsättningar. Skogen och utmarken utgjorde en resurs som skulle förvaltas för en god och hållbar utdelning. Platsen där fäboden skulle ligga valdes med omsorg. Bilden ovan är från en fäbod i Dalarna men den skulle mycket väl kunna vara från Sandbys fäbodar. Det var på sådan här marginaliserad mark som inte kunde användas för åkerbruk som fäbodarna växte fram. Sandbys fäbodar var inhägnade som på bilden och hade gråa stugor i den här storleken. De låg på utmarkerna långt bortom västerskogen.

I Sydeuropas bergssystem, i Alperna och Pyrenéerna, i Norge och på Island förekommer fäbodar på bergssluttningar än i våra dagar. Det är på mark som inte kan nyttjas för åkerbruk. Historiskt har fäbodar troligen funnits över hela Sverige också men idag sägs det att fäbodgränsen går rakt genom Uppland. Den sydligaste lämningen av en fäbod som har hittats finns i Hågadalen väster om Uppsala. Norr därom är nya fynd och berättelser om fäbodar fortfarande relativt levande. Söderut i Sverige vittnar ändelser som -boda, -bo, -vallen eller -sätra på förekomst av fäbodar men de försvann för länge sedan. Där hade skogen och svårbrukad mark nyttjats som betesmark för boskapsskötsel och där växte systemet med fäbodar fram. Befolkningstillväxten tvingade dock fram en uppodling även av de kargare områdena. Så var förhållandet t.ex. i Småland. Vid fäbodsområdena där uppstod istället en fast bosättning när det blev trångt i skogen. Marken där behövdes bättre till åkerbruk. Längre norrut i Sverige, i Dalarna, Värmland och det inre av Norrland, där fäbodar förkommer än idag ligger de på sluttningar upp till 200 meter över de byar de tillhör. Runt Storsjöbygden i Jämtland och vid kustlandet, liksom i Uppland, var/är de belägna på lägre nivåer oftast på samma höjd som moderbyarna. Den mark som vanligen nyttjades för fäbodsystemet var blockrik morän och vidsträckt myrmark som det fanns gott om i Uppland och i Sandby. Av skifteskartorna från mitten av 1800-talet framgår tydligt att varje by i norra Uppland hade sina egna fäbodställen. De började försvinna en bit in på 1900-talet.

Att Sandby hade fäbodar på 1800-talet finns klart belagt på kartor, men det troliga är att de funnits ännu tidigare. De låg på byns samfällda mark, allmänningen eller Sandby ägor som de kallades, väster om själva husbebyggelsen. Sandbys fäbodar samlades på en liten moränkulle bortom myrmarkerna vid mossarna. De syns på skifteskartan från 1840 och på en annan karta kallas de för Fäbodal. Där fanns det fem stugor på en och samma plats. Fyra av dessa bestod av bara ett rum där både kök och sovplats inrymdes. Den femte stugan som flera familjer utnyttjade tillsammans bestod av ett gemensamt kök och där hade varje familj en egen kammare i anslutning till stugan. Förutom stugan fanns det fähus, mjölkbodar, samt andra uthus. Hägnadsförhållandena kunde skilja från plats till plats. På Sandbys fäbodar var betesmarken inte skild från skogen med stängsel, däremot var stugområdet inhägnat för att hålla både de tama och de vilda djuren borta.

Den sista stugan på moränkullen vid Sandby fäbodar. Foto: John Frödin 1950. Idag återfinns stugan uppe på Vesterbacken i byn. Foto: Hans Belin 2018.

1950 fanns endast en stuga kvar vid Fäbodal och det var Georg Janssons. Georg hade ärvt den av sin far Per Johan som var uppgiftslämnare för Sandbys del till John Frödin. Per Johan som dog 97 år gammal 1955 hade själv upplevt systemet med fäbodar från 1800-talet och kunde delge John sina erfarenheter. John Frödin gjorde en utförlig genomgång av fäbodsystemet i Uppland och mellan åren 1942–1950 gjorde han fältstudier runt om i hela Uppland för att samla in material om de uppländska fäbodarna.

Livet på en fäbod kunde se väldigt olika ut. John Frödin talar om ett västsvenskt och ett östsvenskt fäbodssystem. Han delar också in dem i hel- och halvfäbodar. De västsvenska fäbodarna i norr var helfäbodar. Det betyder att personalen bodde på fäboden dygnet om under sommarhalvåret och mjölken förädlades på fäboden till bl.a. smör och ost. Därför behövdes också tillverknings- och lagringsutrymmen för dessa. Om det fanns en slåttervall vid fäbodarna fanns det också en lada för höskörden. Man samlade in gödsel på hög som sedan spreds ut på slåttervallen på vintern. Följande sommar bärgades höet som då kunde användas till brunstiga eller sjuka djur som tvingades stallas in och inte kunde gå ut på bete. Överblivet höfoder och gödsel kördes hem till byn på vintern med släde.

I norra Uppland var det däremot vanligt med halvfäbodar. Mjölkerskorna gick till fäboden varje kväll och stannade över natten. Efter mjölkningen på morgonen gick hon tillbaka till byn och transporterade då mjölken med sig hem till byn. Detta var vanligt bl.a. i Västland och i Tolfta socknar. Djuren hölls ute på betesmarken hela dagen och stallades in under natten för att skyddas från de vilda djuren. Den gödsel som samlades in i fähusen kördes hem till byn på vintern. De flesta fäbodar i norra Uppland hade ingen slåttervall för insamlande av vinterfoder. Den togs istället med naturslåtter på myrarna på de utdikade sankmarkerna och i de stora skogarna. På kärr, myrar och mossar växte många starrarter som hade högt fodervärde. Dessa starrkärr och starrmossar kallades vanligen slåtterängar men ofta kallades de rönningar. Mossar och myrar är i sig själva rika på organiskt material så där behövde man inte gödsla för att ändå få en relativt bra avkastning.

Kartan från 1840 visar Sandby fäbodar. Stugan och uthusen till vänster om Norrån är den gemensamma fäboden som flera bönder delade på. De andra fyra fäbodarna med uthus ligger till höger om ån. Den norra vägen till fäbodarna kommer in till stället från höger och längs den låg ”kärringknotabacken”.

Detalj av skifteskarta från Lantmäteriet.

Den uppländska fäboden hörde till typen östsvensk halvfäbodstyp som var vanlig längs hela norrlandskusten, från Kalix ner till mellersta Uppland. Den västsvenska anträffas i det inre av Norrland, Dalarna och Värmland. Gränsen mellan de två typerna var dock flytande och varierade från trakt till trakt. Ett faktum som understryker att Sandbys fäbodar var av halvfäbodstyp var att en av kullarna längs den norra vägen mot fäbodarna kallades för ”kärringknotabacken” vilket tyder på att kvinnorna ”knotade” uppför och nerför den varje morgon och kväll på väg till fäboden på kvällen och på väg hem till byn med mjölken på morgonen. Allt tyder på att fäbodsysslorna tillhörde kvinnornas område. Det var främst kvinnor mellan 15 och 25 år som arbetade på fäbodarna. ”Fäbodjäntans” dag kunde börja med att sopa fähusen och mocka ut gödsel. Djuren mjölkades i de olika fähusen, varefter mjölken skummades.

En modern variant på detta fäbodsystem var när bönderna släppte djuren på sommarbete uppe vid mossarna och sedan åkte och mjölkade dem varje morgon och kväll, men då körde man med traktor eller bil och om det saknades så fick man ta mjölkkannan på en cykelkärra efter cykeln. Mjölkningen skedde antingen på traditionellt sätt med handmjölkning eller med mjölkmaskiner som drevs med mobila dieseldrivna motorer eller med hjälp av traktorn. Denna ”mjölkning i det fria” förekom ända in på 1970-talet då rörmjölkning och hämtning av mjölk med tankbil satte stopp för det. Då flyttade all mjölkning in i ladugården och antalet bönder i Sandby hade också decimerats kraftigt då.

Bilden t.v: Myrslåtter så som det skulle ha kunnat se ut på den f.d. Sandbysjön. Foto: Okänd fotograf.
Bilden t.h: ”Handmjölkning i det fria” vid Hökmossarna. Foto: Gunnar Persson, Sandby 1960-tal.

Det kunde också förekomma att en by hade två fäbodställen men en-fäbodsystem var vanligast. Huruvida Sandby hade en- eller två fäbodställen kan inte fastläggas säkert men enligt flera kartor från 1800-talet hette den ena av de två stora vikarna i Sandbysjön, Fäbodviken. Om det kommer av att det funnits ett fäbodställe i direkt anslutning till viken är oklart. Det är möjligt att det hade legat fäbodar där längre tillbaka i tiden. Namnet skulle också kunna höra samman med två andra varianter av djurhållning med sommarbete, myrslåtter och skogsbete.

I takt med att vattennivån sjönk när Sandbysjön dikades ut bildades myrar och kärr i anslutning till Skäret som låg mellan Fäbodviken och Österviken. Där växte näringsrika starrväxter och örter som blev ett alternativt bete. När marken blev någorlunda fast kunde man också skörda hö som lades i lador. Dessa lador stod på fastare mark längre upp i skogen på Skäret. Idag finns det många rester kvar efter lador ute på f.d. sjön där man skördade sjöängarna på traditionellt sätt med lie och räfsa. Efter att man hade bärgat skörden fick korna gå på bete där.

Lador i olika stadier av förfall. Foto: Klas Pettersson 2018.

Myrslåttern kan vara intimt sammanflätad med denna typ av betesdrift. Man drev ut djuren till skäret på morgonen efter mjölkningen och hämtade hem dem för mjölkning på kvällen. Korna tillbringade dagen i detta ”myr och skogsbete” vilket kan sägas vara en variant av fäboddrift. Även detta dagliga ”fösande av djuren” förekom långt in på 1970-talet just på skäret mellan Fäbodviken och Österviken. Bönderna försökte hela tiden hitta alternativa beten för djuren på mark som inte var tillräckligt näringsrik för att odla grödor på. Fäbodsystemet var ett sådant alternativ, myrslåttern och skogsbete var två andra alternativ.

Ett annat säsongsbete var en effekt av hur man tog hand om sina kalvar och ungdjur. Det finns uppteckningar från Isof som visar att man tidigare höll kalvar på bete ute på kalvholmen. De skeppades ut dit där de fick gå för sig själva under hela sommaren. Ungdjur kördes ut och hölls på bete på utmarker hela somrarna. Långt fram på 1900-talet höll flera Sandbybönder sina ungdjur på sommarbete uppe vid de f.d. fäbodarna på mossarna eller på andra platser som inte kunde användas för odling av grödor.

Nere till höger syns Fäbodviken och Österviken och däremellan Skäret. Uppe till vänster ligger Kalvholmen där man lät kalvar beta på somrarna. Reviderad detalj av skifteskarta från Lantmäteriet.

Källor: Upplands gamla fäbodar, John Frödin. Särtryck ur Upplands Fornminnesförenings Årsbok Uppland 1950.

Uppteckningar av Institutet för språk och folkminnen (Isof), Uppsala.

Muntlig tradering från äldre Sandbybor.

Kartor från Lantmäteriet, Gävle