Västland ligger i norra Uppland, den del av Sverige som geologiskt sett är yngst. För bara några tusen år sedan reste sig Uppland upp ur Östersjöns vatten efter den senaste nedisningen. Ännu vid Jesu födelse (år 0 i vår tideräkning) låg den del av Sverige som sedan skulle bli Västlands socken och Sandby by fortfarande under vatten. Sakta, sakta reste sig marken och landskapet Uppland blev till. Den processen började för ungefär 5 000 år sedan. Någon fast mark att bosätta sig på i norra Uppland dröjde ytterligare några tusen år och de äldsta bosättningarna som man har hittat ligger på åsen vid Bolstan, söder om Västlands kyrka. Gravhögarna där är från bronsåldern och vittnar om att det vid Kristi födelse fanns en bebyggelse längs vattenlinjen i norr.
Några hundra år senare under det som i svensk historia kallas Vendeltiden (ca 550–750) och Vikingatiden (750–1050) hade det skapats flera små bosättningar i norr och Tämnarån var en farbar segelled ut till Östersjön. Det fanns till och med en hövding (Tierpshövdingen) som handlade med Vikingarna. De var intresserade av tjära till sina båtar och man har idag hittat rester efter flera hundra tjärgropar från den tiden i norra Uppland. Man har även hittat forngravar från samma tid, i Valla, Näs, Snatra, Sandby och Finnerånger, på båda sidor om Tämnarån. I de södra delarna av landskapet fanns många bosättningar redan under bronsåldern och där finns mängder med fornlämningar bl.a. hällristningar vid Boglösa utanför Enköping, och spår av mänsklig aktivitet vid Uppsala som kung Björns gravhög (Hågahögen) och Predikstolen (en borg) i Hågadalen. Detta understryker antagandet att Uppland befolkades från söder eller sydväst.
Under medeltiden (1050–1500) börjar skriftliga källor dyka upp. Namnet Uppland kommer troligen av dess läge norr om Mälaren och finns nämnt i en latinsk text från 1120. Västland omtalas första gången i skriftliga handlingar i en uppbördslängd från 1312 (’de parochia Vesland…de Waestland). Sandby nämns 1341 i ett medeltidsbrev ”in Sandby” som handlar om en markaffär där mellan två män. Enligt institutet för språk och folkminnen i Uppsala (Isof) har Västland tidigare även skrivits Waestland, Wässland eller Vesland. Väsla anses vara ett äldre namn på Tämnarån. Namnet kan också härstamma från att den första medeltida kyrkan var belägen väster om ån.
På medeltiden delades Uppland in i tre folkland och en kustremsa som kallades Roden. På 1290-talet samlades tolv företrädare för de tre folklanden och skrev ner en lag som sedan stadfästes av kung Birger Magnusson 1296 som Upplandslagen. Från den tiden kan man räkna Uppland som en central del av Sveriges politiska och ekonomiska makt. I norra Uppland formades då Älvkarleby och Västlands socknar. Då tillhörde även Gårdskär och Marma Västlands socken. På 1500-talet, under Vasatiden, överfördes de till Älvkarleby socken. Västland var en självständig socken och kommun ända fram till 1974, då det blev en del av Tierps kommun. Sedan januari 2016 utgör den forna socknen ett eget distrikt, Västlands distrikt, inom den kommunen.
Västland sträcker sig från Gårdskär i norr till Strömsberg i söder och från Marma i väster till Skärplinge i öster. Genom Västland rinner Tämnarån från söder till norr och mynnar i Karlholmsfjärden. Högsta punkten är bara 37,6 meter över havet och ligger vid Tingshällarna öster om Träsksjön och det var troligen det första som stack upp ur havet i norr när landhöjningen började efter inlandsisens bortdragande. Därför var det lämpligt att man förlade tingsstället dit. Tinget flyttade sedan till en plats nära medeltidskyrkan i Stymne, Västland.
Västland och Älvkarleby socknar utgjorde tillsammans en härad i norra Uppland. Häradsindelningen hade betydelse både för rättskipning och offentlig verksamhet. Den offentliga verksamhet som häraderna hade hand om var bland annat byggandet och skötseln av gästgivargårdar, landsvägar, broar, uppsättandet av milstolpar längs vägarna, samt tillsyn över allmänningar och fisket. De ålades också att bygga och underhålla tingshusbyggnad och häradsfängelse. Häradsrättens ordförande var Häradshövdingen.
Bildspelet startar av sig själv. Vill Du stoppa bildspelet, tryck på . Starta bildspelet genom att trycka på samma symbol igen. Vill Du backa eller gå framåt i bildspelet, använd respektive . Kan ta några sekunder innan bildspelet startar då det innehåller många bilder (24 st).
Ett folkland var ett landområde som hade en egen lag och lagman, och de bildade en lagsaga. Upplands tre folkland var Attundaland, Fjärdhundraland och Tiundaland (där ingick även Gästrikland och Hälsingland). Källa: Wikimedia Comons (CC BY-SA).
Västlands vapen från 1571 finns avbildat första gången redan 1512. Det domineras av en fiskebåt och fiskenät, vilket visar att fisket var en av huvudnäringarna och att Västland var en skärgårdssocken. Östersjöfisket var under medeltiden en storindustri och en bra och god inkomstkälla för invånarna.
Bildkälla: en minnesskrift utgiven av Västlands kommun 1973 i samband med kommunens upphörande.
Tingsstället är ett litet område med berghällar mitt ute i skogen, strax öster om Träsksjön. Där finns spår efter en gammal domarring och där hölls ting under tidig tid. Under medeltiden flyttade tingsstället till Stymne invid kyrkan. Sedan byggdes också ett tingshus. Foto: privat.[ Vägbeskrivning ]
Tidig landskapskarta Uppland
På kartan från 1689 ser vi att Västlands och Älvkarlebys socknar hade varsitt tingslag. 1801 gick de samman i ett gemensamt tingslag/härad. Hållnäs ingick i Olands härad. Från 1884 ingick de i Uppsala läns norra domsaga med säte i Örbyhus. Bildkälla: Karta från Wikimedia.
Ärkebiskopen uppmanade socknen att bygga en ny kyrka på 1800-talet. Nämndemannen Mats Mattsson i Sandby framförde en önskan från byamännen i Kårbo, Sätra och Sandby att man borde skjuta upp bygget så att urtappningen av Sandbysjön kunde avslutas. Bildkälla: Teckning av Johan Peringskiöld ur ATA:s arkiv. (Vitterhetsakademiens antikvarisk-topografiska arkiv).
Produktionen vid vallonsmedjan utvecklades och Västland blev en av Sveriges största bruk. Den avvecklades 1902 då smedjan också revs. Källa: Bild ur en skrift om Västland utgiven av Västlands hembygdsförening och Tierps kulturnämnd 1987.
Varje smed hade också del i ladugården där man hade 1 eller 2 kor samt gris. I bakgrunden syns smedbostäderna på bruksgatan. Ladugården revs på 1920-talet efter att bruket hade lagts ned. Källa: Bild ur en skrift om Västland utgiven av Västlands hembygdsförening och Tierps kulturnämnd 1987.
Från medeltiden fram till 1918 omfattade Västlands pastorat även Tolfta församling söder om Västland. Kyrkan i Tolfta hade stor likhet med medeltidskyrkan i Stymne, de byggdes troligen samtidigt, och var målade på väggar och i tak på samma sätt. Det som skilde var att Tolftas var murad av gråsten och Västlands av tegel. Det mesta tyder på att socknens egna innevånare varit så välmående att de själva har kunnat bekosta kyrkobygget i Västland. Vid kyrkan byggdes också en socken stuga. På 1800-talet hade kyrkan börjat förfalla och det hade gått så långt att ärkebiskopen uppmanade till en ny kyrkobyggnad. 1862 invigdes den nya kyrkan några hundra meter söderut i Åkerby.
Vid sidan av kyrkan, sockenstugan och tingsstället intog vallonbruket en central plats som på många sätt påverkade bönderna i alla byar runt om i socknen. Vallonbruket i Stymne låg på andra sidan ån från kyrkan sett och hade samma ägare som Strömsbergs bruk. Vesslands järnbruk i Stymne grundades år 1612 på befallning av änkedrottning Kristina (Karl IX:s änka) och från år 1633 arrenderades det av fyra vallonska smeder. Welam Vervier d. ä. köpte ut det för egen del 1647 och när han dog sju år senare begravdes han i en gravhäll under koret i den gamla kyrkan i Stymne. Graven finns fortfarande kvar på gamla kyrkogården i Västland.
T.v. 1917 och till höger 2018. Licens; Share alike.
Welam Vervier d. ä. änka Maria Güthrie drev bruket vidare till 1670 då sonen Welam Vervier d. y. tog över driften fram till sin död 1690. Även bruksherrgården byggdes av Vervier, men efter Vervier d.y. har ingen av ägarna till bruket varit bosatt på herrgården. Den köptes av Jordbrukarnes Ungdoms Förening (JUF) 1933 och sedan 1961 äger Västlands hembygdsförening den. Under den Vervierska perioden utvecklades Västland till ett av Upplands största bruk med cirka 300 invånare och produktionen av järn tredubblades. De kringboende bönderna fick leverera kol och ved till bruket och göra körslor med järn till hamnen i Snatrabodarna. Bruket var i gång i 290 år innan det lades ner 1902 och hammaren flyttades till Strömsberg. Vid bruksgatan i Västland som bestod av 18 stugor med ett rum och kök bodde smederna. På 1800-talet anlades det även en mjölkvarn, en såg och ett tegelbruk i Västland. [ Vägbeskrivning ]
Fram till 1800-talet kunde påföljderna för brott förutom böter vara både skamstraff, kroppsstraff och dödsstraff. Ända upp till sextio olika brott var belagda med dödsstraff. Varje socken skulle ordna sin egen avrättningsplats och de förlades oftast i utkanten av socknen. Liberala och religiösa strömningar på 1800-talet ledde till mer humana uppfattningar och det blev allt vanligare med fängelsestraff istället för dödsstraff. Den sista avrättningen i Sverige skedde 1910 och dödsstraffet avskaffades 1921 för brott begångna i fredstid och 1973 för brott i krigstid. För Västlands del låg avrättningsplatsen längs vägen mellan Stymne och Skärplinge strax efter Maln på Sjudar-Jans vreten. Platsen är rekonstruerad av Västlands Hembygdsförening. [ Vägbeskrivning ].
Det var de världsliga domstolarna som dömde och lägsta instans var Häradsrätten i tingslaget. Men kyrkan var ofta involverad i bestraffningen. Om en brottsling inte kunde betala böterna kunde den få en del av beloppet omvandlat till att under några timmar stå och skämmas i halsjärn vid skampålen eller genom att sitta i skamstocken vid kyrkan och vara till åtlöje för folket på väg till gudstjänst. Den dömde kunde också under en eller flera söndagar få stå på knä på en skampall under hela gudstjänsten. Prästen talade då om för hela församlingen vilken dålig människa personen var och den dömde fick be om förlåtelse. Vid skampålen utdelades också piskrapp och där sattes en tavla upp med information om brottet och straffet som ett varnande exempel. Kyrkan och det civila samhället samarbetade alltså med bestraffningen. Syftet med skam- och kroppsstraffen var inte bara att vanära brottslingen. Huvudsyftet var egentligen att man offentligt skulle visa upp den som blev straffad för att avskräcka andra. Allmänheten skulle se att om jag begår ett brott så kommer även jag att utsättas för detta.
I Västland stod skampålen nära kyrkan i Stymne längs den nuvarande landsvägen mellan Västland och Valla. [ Vägbeskrivning ] Tyvärr finns inga lämningar kvar av skampålen.
Runt Sandbyån bosatte sig också människor och det första skriftliga belägget där Sandby omtalas är från 1341 ”in Sandby”. Sandby blev den största byn i socknen som historiskt indelades i fyra ”åttingar”, där ”Sandby åtting” (Sandbo) utgjordes av byarna Nöttö, Finnerånger, Holmsånger, Måxbo, Kårbo, Sätra och Sandby. På medeltiden fanns där en klungby med 11 stamgårdar. I väster gränsade Tierps norra kronoallmänning och öster därom sträckte Sandby ägor ut sig ända fram till Tämnarån. Finnerånger ägor gränsade i norr, Kårbo by och Måxbo torp samt Sätra och Valla ägor i söder. Själva bykärnan med bosättningar på båda sidor om ån låg i de östra delarna av byn. Väster om bykärnan låg tidigare en stor sjö, Sandbysjön, som började dikas ut i början på 1800-talet. Norr, söder och väster om sjön fanns byns utmarker och skogsägor, Sandby ägor. Vid sjöstranden fanns två båtsmanstorp och långt bort i väster låg byns fäbodar.
Idag finns tre stora uppodlade områden väster om bebyggelsen. Runt Sandvad norr om den f.d. Sandbysjön ligger Hökmossen, Sandgatan och Rönningen. Mellan Skoga och Sätra på gränsen mot Kårbo och Sätra finns ett större uppodlat område, Kårfåren, tillhörigt Sandby. Norr om Måxbo finns också ett område, Sandby mossarna, där flera Sandbybönder äger mark. Där låg också de gamla fäbodarna. Söder om bybebyggelsen runt den f.d. sjön ner mot Dängnäs finns stora skogsområden liksom väster och nordväst om bebyggelsen där Västerskogen breder ut sig.
Sandbys stora utmarker bortom skogarna i väster. Nyodlinsområdena Kulten, Lindesberg, Nydal, Hagalund och Gröndal som började odlas på 1800-talet har på senare år avfolkats men de som bor kvar har fastighetsbeteckningar i Sandby. Nu ligger de inom militärens intresseområde vid skjutfältet i Älvkarleby men de ingår i Tierps kommun, även om dessa orter till en viss del administrativt är knutna till Älvkarleby, bland annat har de postadress där. På senare år har det tillkommit två naturreservat, ett på gränsen mot skjutfältet i väster och ett mellan Dängnäs och Sätra som sträcker sig in på Sandbys skogsområde.
Kartan visar byns bebyggelse idag. Vi ser de tre uppodlade områdena väster om bebyggelsen och nybyggarområdet vid Kulten Gröndal, Nydal, Hagalund och Lindesberg. Karta från Lantmäteriet (bearbetad).
Många är de Sandbybönder som farit till Västlands kvarn för att mala sin säd. Den 31 december 1970 upphörde verksamheten och den siste mjölnaren Karl Söderlund kunde pensionera sig. Längd 3:31 min.[ Vägbeskrivning ]
Sommaren 1719 härjade ryssarna vid Upplandskusten och byarna i Västland drabbades hårt. Allt utom bruksherrgården i Stymne och dess uthusbyggnader brändes ner. Vid återuppbyggnaden av Lövstabruk efter ”rysshärjningarna” letade ägaren Charles de Geer efter möjligheter att utvidga sin verksamhet eftersom konjunkturen på järnmarknaden i Sverige och Europa var mycket gynnsam. Han ville köpa Västland och Strömsbergs bruk men ägaren ville inte sälja. De Geer köpte då istället säterigodsen Finnerånger och Holmsånger med stora skogar som kunde användas vid järnframställning. På platsen där Tämnarån rann ut i Östersjön byggde Charles ett nytt bruk. 1730 startade tillverkningen och det döptes efter grundaren till Carlholms bruk. Idag har Karlholm tagit över rollen som den forna socknens centralort från Stymne.
Det är nu drygt 300 år sedan de stora rysshärjningarna längs den svenska ostkusten startade. Då var det Peter den store som styrde i Ryssland och utgjorde ett hot mot Sverige. Idag är det en annan som styr där men som kanske inger ett liknande hot. Vi kan kalla honom tsar Putin den förskräcklige för att anknyta till en annan rysk härskare, Ivan den förskräcklige som hotade Sverige under Gustav Vasas tid vid makten i Sverige.
Ryssarna härjade i tre års tid från 1719–1721. Från Norrköping i söder till Piteå i norr utsattes befolkningen för dessa ”rysshärjningar” och syftet var att sätta skräck i befolkningen med förhoppningen att de skulle påverka statsmakterna till fredsförhandlingar. Denna terror kan jämföras med dagens olika terrorattacker vars syften också är att ingjuta skräck i befolkningen. Skillnaden är att ryssarna då bara gjorde materiell åverkan och inte dödade människorna. Efter Karl XII:s död 1718 hade fredsförhandlingarna med Ryssland gått i stå och det skulle ta tre år att komma fram till den så kostsamma freden för Sverige och möjligen påverkade och påskyndade ryssarnas aktiviteter förhandlingarna. Rysskräcken har sedan dess levt kvar i svenskarnas minne och återkommit med jämna mellanrum. Inte minst är den högaktuell även idag.
Det har skrivits många böcker i ämnet och en är: Brända hemman av Gunnar Lind som i 20 års tid samlat på material om härjningarna i Stockholm skärgård. Boken är en genomgång av skövlingen ö för ö i Stockholms norra skärgård men tar också upp bakomliggande orsaker till, och följder av, rysshärjningarna som ju också drabbade Västlands socken. Mer material om rysshärjningarna finns på webben: www.1719.se och boken finns också som E-bok på www.brändahemman.se.
I mitt insamlande av material om Sandbys historia har jag stött på en del berättelser om olika händelser i bygden.
Många historier har cirkulerat i den muntliga traditionen och berättats från generation till generation men är nu borta och glömda för evigt. Några finns nertecknade och bevarade. En som lever vidare är den om den vita springaren. Den är nertecknad av f.d. nämndemannen Emil Bohlén i Bolstan och finns i en intervju med honom i Gefle Dagblad från 1955. Har någon av er en sådan historia får ni gärna höra av er till mig.
Utefter den gamla Nöttövägen mot Älvkarleby ligger en stor sten, som Emil Bohlén hade mycket respekt för som liten. Vid ”rysshärjningarna” sommaren 1721 rörde sig många ryska soldater i norra Uppland. ”Efter slaget i Västland skall man ha sett två ryska officerare rida förbi Nöttö åt Gävlehållet, den ene på en vacker vit häst. Men bakom en stor sten längs vägen låg en av ortens drängar på lur och sköt mannen på den vita hästen. Hästen togs sedan om hand av Västlands allmoge. Den andre officeren blev skrämd av skottet och kastade om sin häst och försvann. Många gamla brukade tala om den ”sköna springaren” och peka på stenblocket. Nu börjar historierna om ryssen att falla i glömska. Händelserna växlar så mycket snabbare och det som dryftades i åratal förr har man glömt efter en vecka nu”, säger Emil. [ Vägbeskrivning ]
. Starta bildspelet genom att trycka på samma symbol igen. Vill Du backa eller gå framåt i bildspelet, använd 
respektive 
. Kan ta några sekunder innan bildspelet startar då det innehåller många bilder (24 st).
