Det finns inte så många spår kvar från gamla tider i Sandby idag. Ett spår är den akvedukt [ Vägbeskrivning ] där flottleden korsade Tämnarån och som hålls upp av bågen här ovan. Här låg också en fiskodling för länge sedan enligt Riksantikvarieämbetet.
Även många hus vinner om gångna tider. Vi gör en historisk tidsresa genom byns arkitektur. Genom att studera husen går det att avgöra ungefär när de är byggda eftersom arkitektur är tidstypisk. Det man också kan säga är att de gamla husen fick el, vatten och avlopp indraget under 1930–1940-talen. Här följer några exempel på hus byggda vid en viss tid.
Det finns tre vägar som leder in till Sandby idag. Från Västland och Näs i öster kommer vi in vid Gottekulla. Från Sätra och Sandvad i väster kommer vi in där Sandbysjön tidigare låg. Från Karlholm och Finnerånger i norr kommer vi in vid Baptistkapellet. Följ med på en resa genom byns bebyggelse idag.
Med utgångpunkt i Sandbys geografi gör vi en resa genom det förflutna och fram till idag. Institutet för språk och folkminnen (Isof) har upptecknat många natur och bebyggelsenamn i Sandby och med hjälp av dessa och med kartor från Lantmäteriet kan vi ta en titt på platsens geografi. Filmen kan stoppas och backas om man vill studera kartorna mer noggrant.
Vid de ljusgröna punkterna har man hittat spår efter humleodlingar. De var påkallade av kungen. De svarta fyrkanterna är de ursprungliga 11 gårdarna. De röda prickarna är rester efter dammar som funnits i ån. De mörkblå är rester av kvarnar och vid den ljusblå i Tämnarån har det funnits en fiskeodling. Karta från riksantikvarieämbetet, public domain.
Det blå området är det ursprungliga bosättningsområdet från medeltiden. Där har man hittat några husgrunder, liksom vid det f.d. bönhuset t.h. och i f.d. Gilljams hage t.v. på kartan. Längs ån har man hittat rester efter kvarnar. 1934 hittades ett bältesspänne från Vikingatid vid Belinsfallet i söder. Karta från riksantikvarieämbetet, public domain.
På den här kartan ser man att det är betydligt tätare med fornlämningar i de södra delarna av Uppland, ner mot Mälaren. Men runt Tämnarån (det inringade området) finns det också ganska många. Tämnarån var en viktig farled i norr mot Östersjön. Karta från Fotevikens museum, Creative Commons share alike.
Här låg en gång i tiden ett garveri, anlagt i slutet av 1800-talet. Huset är kulturhistoriskt intressant, liksom IOGT-lokalen, spruthuset och båtsmanstorpen. Även bostadshusen i Sandby är intressanta spår från den tidpunkt då de är byggda. Gör en kulturhistorisk vandring genom Sandby för att se om du kan avgöra när husen är byggda.
Ett av spåren från förr finns på Vallaskogen utefter vägen mellan Valla och Sätra. Det är en sten som kallas kyrkstenen – en kvarleva som visar på det starka inflytande som folktron hade på människorna långt fram i modern tid. Bakgrunden är denna:
Det fanns ett rykte sedan lång tid tillbaka i bygden att stenen rörde på sig när klockorna ringde till Gudstjänst i Västlands kyrka. För att inte råka illa ut eller hindras på sin väg mot kyrkan måste de som var på väg till kyrkan passera stenen innan klockringningen. Man fick ju inte komma för sent till Gudstjänsten. Det gällde alla, både i Sandby där de kom via kyrkstigen och de i byarna i väster som kom via Vallavägen.
Tre 15-åriga ungdomar som gick och läste till konfirmation hos prästen i Västland hade också hört denna sägen. Det var Helmer Mineur och Verner Mattsson från Sätra och Axel Gunnar Sjögren i Valla. De beslutade sig för att hugga in sina namn med hammare och mejsel och årtalet 1905 i stenen för att besegra dess makt. Efter detta rörde sig inte stenen mer. 1908 dog Helmer Mineur av stelkramp efter att ha huggit sig i foten med ett spett. Sjögren och Mattsson trodde att stenen hade hämnats på dem och ändrade då årtalet 1905 till 1909 istället. [ Vägbeskrivning ].
Kolerakyrkogården är ytterligare ett spår från förr och innehåller en informativ tavla med text och illustrationer av Jarl Holmström. Bland annat skriver han: ”Anledningen till att begravningsplatserna anlades på så ensliga platser var uppfattningen att smittan skulle finnas kvar i 100 år”. Västlands Församling reste vården år 1945.
Sommaren 1834 kom koleran för första gången till Sverige och den återkom sammanlagt tio gånger under 1800-talet. Den sista koleraepidemin hade vi 1873 och vid senare epidemier i Europa drabbades inte Sverige. Varje gång fick den en snabb spridning och kunde orsaka en dödlighet på 10 till 20 % av befolkningen. Det första fallet upptäcktes i Göteborg i juli 1834 och till Stockholm kom koleran en månad senare och till Uppland och Hållnäs kom den efter ytterligare en vecka. Västland härjades mellan 1 september och 4 oktober och miste 27 av sina invånare, de flesta från Carlholm och Snatra. Sammanlagt i Uppsala län dog 95 personer varav 28 % bodde i Västland. Totalt i Sverige insjuknade mer än 25.000 personer av vilka drygt hälften dog vid denna första epidemi.
Sandby förskonades från den första epidemin men vid de senare utbrotten drabbades även Sandby. 1858 dog t.ex. tre ungdomar på 18–19 år i Sandby av kolera och 1873 dog en f.d. skattebonde och en änka. De begravdes dock på en annan avsides plats vid Vessleängarna. Enligt tabellverkets sammanställningar beräknades antalet döda på de sammanlagt 11 koleraåren mellan 1834–1873 i Sverige till 37.500. Städerna var hårdast drabbade med ca 2/3 av dödsfallen trots att bara 1/10 av befolkningen bodde i städer på den tiden. För Uppsala län var dock inte det första utbrottet det värsta, betydligt fler dog under utbrottet 1854 med 259 döda och 1858 med 904 döda. [ Vägbeskrivning ].
Sommaren 2019 fick jag en idé att paddla längs ån från dess utflöde i Tämnarån upp till Sandbyåns källor. Ganska snart fick jag slå bort dessa tankar då det visade sig att vattennivån var för låg och på sina ställen var ån bara en liten rännil. Istället vandrade jag längs ån för att leta efter spår från svunna tider.
På många ställen kunde jag se spår av en vattennivå som brukar vara betydligt högre. Trappor som leder ner till vattnet och vattenhöljor som man möjligen använt vid bevattning av åkrarna vittnar om mänsklig aktivitet. Några ”privata” broar över ån är kvar liksom de naturliga och mäktiga klippsidorna som kallades ”högmurarna”. Pontonjärsbron som byggdes av en pontonjärs bataljon (ingenjörstrupper) 1893 finns också kvar även om den är ombyggd flera gånger. Liksom de avrinningsdiken som är ett resultat av utdikningen av sjön.
En del spår är borta för evigt. Till exempel den gamla stenbron vid Ågrens kurva och akvedukten där flottleden korsade ån. Ett resultat av min vandring blev ett bildspel. Klicka på länken och se vandringen längs ån.
Men det finns andra som har paddlat längs ån många gånger. Bildspelet nedan kommer från turer som Klas Pettersson har gjort då vattennivån har varit tillräckligt hög. Han passerar både slättland, högmurarna, vassruggar, busk och skogsland på färden ut mot ”sjön”. Bästa tidpunkten för dessa turer är vår och höst. Då stiger vattnet och ån svämmar över sina breddar. En viktig orsak till översvämningarna är det stora upptagningsområdet. Många diken och bäckar mynnar i Sandbyån som snabbt fylls på vid nederbörd. Uteblir nederbörden sjunker nivån snabbt igen, dvs. ån fungerar som en jättelik regulator. Ute på det f.d. sjöområdet finns också rester efter gamla lador i olika stadier av förfall. Där förvarade bönderna hö som de ”liat” på sjöängarna. Några som trivs och bygger bo där ute på ”sjöområdet” är bävern och man kan se flera spår av deras aktiviteter. Deras dammar och deras bo blir synliga vid lågvatten.
När jag växte upp på 1950-1970-talen tillbringade jag mycken tid ute på det f.d. ”sjöområdet”. Jag iakttog bl.a. älgar, rådjur och trandansen av de varje år återkommande tranorna. På vintrarna åkte jag skidor och skridskor på de tillfrusna och översvämmade områdena. En annan sak som var häftig var den gungfly som var ett resultat av den tidigare sjöbottnen. Det finns tydligen rester kvar än idag och Klas har varit därute och tagit några danssteg.
På Institutet för språk och folkminnen (Isof) finns två uppteckningar från f.d. Sandbysjön om ”djupet” och ”svarthålet”.
Ungdomar har väl i alla tider velat roa sig frånskilda sina föräldrar. Redan i slutet av 1800-talet, i spåren av folkrörelsernas framväxt, hade både baptister och missionsförbundet etablerat sig i byn. Efter att deras dispyt, som i tidningarna gick under namnet ”bönhustvisten”, hade lagt sig kom de att tillsammans med nykterhetsrörelsen inom IOGT att dominera ungdomarnas liv i Sandby. Utanför deras verksamhet fanns en framväxande idrotts- och politisk-rörelse samt det som ungdomar alltid roat sig med på fritiden, att dansa.
Jag har hört att det ska ha funnits en dansbana som låg utanför själva byn, innan man kommer till bebyggelsen från Västlandshållet vid Gottekulla. Kanske placerad där för att även locka till sig ungdomar från i första hand Snatra och Näs. Den revs på 1920-talet har det sagts mig och alla som eventuellt kan ha känt till den är sedan länge borta. Jag har inte heller hittat några skriftliga belägg eller fysiska lämningar för dess existens ännu, men sökandet fortsätter. Spelmän från byn finns det dock belägg för och familjen Wallin för den traditionen vidare idag. Musicerandet har också låtit tala om sig inom populärkulturen på senare tid då inte mindre än tre popband delvis har haft sina rötter i byn och ett, Sandby Cats, existerar fortfarande.
Flera tidningsartiklar från första halvan av 1900-talet vittnar om en existerande idrottsrörelse. Sandby SK spelade fotboll på bollplanen i byn, där det också ordnades friidrottstävlingar. Bollplanen låg på andra sidan av byn, längs vägen mot Sätra. Sandby SK arrangerade även orienterings- och skidtävlingar. Förutom dessa organiserade aktiviteter spelade ungdomarna spontant bandy och senare ishockey, antingen på de stora naturisarna eller på uppspolade planer. Enligt hörsägen slog också cirkusar upp sina tält på bollplanen på somrarna. Till en början var det troligen överlevande tyska cirkusar som tog sin tillflykt till Sverige under andra världskriget. Men från 1952 finns en notis om två bröder Fröding från Värmland som fick böta för att de hade delat ut vinster i pengar på kortspel istället för polletter som var brukligt. Därefter upphörde troligen denna aktivitet i byn.
Av naturliga skäl dominerade Bondeförbundet den politiska scenen i Sandby. Bf:s ungdomsförbund SLU (Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund) bildades 1919 och när en lokalförening av SLU bildades i Västlands kommun var flera Sandbyungdomar ledande i föreningen. Arbetarrörelsen hade sitt centrum i Karlholm 4 km bort, men trots avståndet gjorde även några Sandbyungdomar karriär inom arbetarrörelsens olika organisationer. Det finns en lada utanför Sandby som fortfarande vittnar om ungdomarnas tillhåll. Det kan vara SLU:s ”föreningslokal” eller ett mer allmänt tillhåll för traktens ungdomar långt från de vuxnas insyn. På väggarna kan man fortfarande läsa ungdomarnas klotter. Om någon känner till något om dessa aktiviteter får ni gärna höra av er till mig via e-post: hans.belin.guillaume@gmail.com.
