Sandby under 1700-talet

 

1768 bodde det 205 personer i Sandby enligt husförhöret. De tidigare elva stamhemmanen hade genom arvsskiften och delningar blivit 22 bondehemman. Det innebar att flera familjer delade på de ursprungliga stamhemmanen. Så var det t.ex. på stamhemman nr 7 längst ner i söder där tre familjer brukade jorden. Numren på flera av stamhemman hade också bytt plats, nr 7 var tidigare nr 11. De flesta bönderna var skattebönder och ¾ av människorna levde i sådana skattebondefamiljer. Endast ett fåtal räknades som fattighjon. Bearbetad karta från Lantmäteriet i Gävle.

Sandby ägor

Byn var fortfarande en väl sammanhållen klungby på båda sidor om ån där bönderna hade sina odlingar norr och öster om själva bykärnan och i söder och väster fanns stora skogar och utmarker som kallades Sandby ägor. De sträckte sig ända bort mot Älvkarleby i väster och mot Valla ägor i söder. Jag har inte hittat någon karta som visar hela byns samlade utsträckning på 1700-talet men på denna karta från Lantmäteriet över Sandby ägor i nordväst kan man se att det ännu inte fanns några bosättningar i Sandvad, Gröndal och Kulten. Det var först i början på 1800-talet som dessa befolkades av nybyggare. Senare följdes de av bosättningar i Dängnäs, Skoga, Nydal, Hagalund och Lindesberg.

 

Förhållandet till kungamakten

Redan i förfluten tid hade centralmakten i Sverige dvs. kronan/kungen lagt sig i människornas vardagliga förehavanden på många sätt. Det finns flera tusen brev sparade som Gustav Vasa har skrivit till bönder runt om i landet om alla möjliga ting. Bland annat ville han att varje bondgård skulle odla minst 200 humlestörar för att kunna brygga öl åt hans administration, tjänstefolk och soldater. Sådana humleodlingar fanns också i Sandby har Riksantikvarieämbetet visat. Under 1700-talet nådde humleodlingen i Sverige sin höjdpunkt och då fanns det miljontals humlestörar i landet. Lantmätaren noterade alltid var humlegårdarna fanns, så även i Sandby alltså. Än idag kan man finna humleplantor på dessa sedan länge övergivna humlegårdar. Tre andra påbud från kungamakten påverkade också Sandbys bönder under 1700-talet. Det var Båtsmanshållet, Hampaodlingen och ett Salpetersjuderi.

Båtsmanstorp anlades i slutet av stormaktstiden, då Karl XII var kung. Kusten skulle försvaras av båtsmän och fyra båtsmanskompanier sattes upp. Ett av dem lokaliserades till Uppland. Skattebönder i en rote skulle hålla en båtsman. För att underlätta värvandet lovades bönderna befrielse från skatter och utskrivningar. Ett avtal för landsbygdens socknar upprättades där alla kustsocknar i landet lades under båtsmanshållet. Västland var en av dessa socknar. Båtsmännen delades in i grupper om 10 män som ingick i kompanier om vardera 180 man. 17 kompanier bildade tre regementen. Roslagens kompani ingick i 2:a skeppsregementet i Stockholm. Senare fick Roslagen två kompanier. Båtsmanstorp Nr 13 och Nr 14 vid Norra Roslags 1:a båtsmanskompani anlades i Sandby och husen finns kvar än idag.

Hampaodlingen i Sandby var också ett påbud av kronan. Man använde fibrerna i stjälkarna på de ståtliga hampaväxterna för att tillverka bland annat segeltyg, rep, säcktyg, lastnät och fiskenät. Hampaväxterna är mäktiga och ståtliga där de sträcker sig 4 meter upp mot himlen. Upp till 90 % av alla segel tillverkades av hampa ända fram till ångfartygens genombrott i mitten på 1800-talet. Allt rep och alla segel både till militärens krigsskepp och handelsfartygen gjordes i Sverige av hampa som odlades i landet. Mängder av hampa behövdes för detta ändamål. Det fanns till exempel 11 ton rep och segel på regalskeppet Vasa när det bärgades, enligt Vasamuseet. Även Humlestängeln kunde användas för att göra rep, snören, mattor, tyg och säckväv, samt till foder åt djuren. En hampaodling fanns längs ån i de södra delarna av Sandby.

Salpetersjuderier började anläggas när militären övergick till eldvapen som laddades med svartkrut. Till en början köptes krutet från utlandet. Under stormaktstidens alla krig ökade behovet av krut och man började tillverka eget krut i Sverige. För att tillverka krut behöver man salpeter (svartkrut innehåller 75 % salpeter) och det kunde man hitta i stor koncentration under golven i ladugårdarna där urin från djuren blandades med jord. Salpeter bildas när biologiskt material bryts ner i jord och en viktig källa för detta var alltså böndernas stalljord under ladugårdsgolven. Eftersom salpeter var en så viktig del i kruttillverkningen skapade kronan regler kring denna hantering. Bland annat förklarades stalljorden för krono regale dvs. det som fanns under golven ansågs vara kungens ägodel. Bönderna ålades också att ha trägolv i ladugårdarna för att underlätta att denna salpeterbildning skulle kunna ske när urin trängde ner mellan golvspringorna. Trägolv gjorde det också lätt att bryta upp golvet för att kunna ta tillvara salpeterjorden.

Ganska snart uppstod det en yrkeskår som kallades salpetersjudare. Kronan införde en skatt som gav sjudarna rätt att låta sitt arbetslag bryta upp golven. Dessutom skulle de hållas med mat och logi så länge arbetet pågick. När de var klara fick bönderna själva fylla på ny jord och lägga nya golv i ladugårdarna. Sjudarna hade även rätt att ta bränsle i böndernas skogar till sjudningen av salpetern. Bönderna klagade över dessa pålagor och över sjudarnas besök. De våldgästande statliga arbetarna kallades föraktfullt för ”pissegubbar”. Processen fortsatte tills man fick fram råsalpeter som transporterades till krutbruken där man gjorde krut. För Sandbys del låg Åkers krutbruk nära Åkers styckebruk i Sörmland närmast.

Sjuderier och salpeterlador anlades runt om i landet och även i Sandby fanns det ett sjuderi. Någon gång mellan 1742–1774 kom de första sjudarna till byn. Mantalslängden 1774 nämner två sjudare i Sandby men i mantalslängden innan från 1742 fanns det ingen sjudare i Sandby. Vid riksdagen år 1800 bestämdes att kronans rätt till jorden under ladugårdarna skulle upphöra vid 1804 års slut. Fortfarande skulle bönderna leverera salpeterjord till krutbruken. Senare på 1800-talet upptäcktes stora saltlager i Sachsen som kunde användas vid tillverkningen av krut och det importerades. Härigenom minskade behovet av salpetersjudning i Sverige och 1830 togs salpeterskatten bort. Sjuderiet i Sandby avvecklades. Torsebro krutbruk i Skåne som lades ner 1923 finns kvar intakt och är idag ett byggnadsminne, kan var värt ett besök om det passar.


Humleskörd

Bartolomeusdagen den 24 augusti markerade starten för humleskörden. Då tog man ner humlestången och plockade av de kottliknande honblommorna från revan. Blommorna användes sedan till ölbryggningen. På bilden från tidigt 1900-tal skördar två kvinnor humlekottar från en humlestör (bild från Wikimedia, public domain).

Hampaodlingar

På kartan från 1777 ser man att det fanns hampaodlingar utmed ån och längs vägen upp mot dagens Enbacken. 1974 förbjöds odling av hampa i Sverige men 2003 blev det tillåtet igen så numera odlas det åter växthampa i liten skala i Sverige (karta från Lantmäteriet, beskuren).


Båtsmanstorp Nr 13

När männen blev antagna som båtsmän fick de också ett speciellt namn. På torpet nr 13 hette de allt som oftast Sandström.

Båtsmanstorp Nr 14

På torpet nr 14 hette de för det mesta Vestberg, men även namnen Sundberg och Murberg har förekommit.


Båtsmanstorpen i byn

På den beskurna kartan från 1777 ser man torpen markerade nere vid sjöstranden, på Västerbacken, där torpen finns än idag. (Beskuren karta från Lantmäteriet).

Salpetersjuderi

Bilden visar hur en salpeterlada kunde se ut. Möjligen en sådan som fanns i Sandby och troligen utmed ån strax bortom hampaodlingen (bild från Wikimedia, public domain).


Sveriges politiska system under 1700-talet

Sandby verkar ha varit en relativt välmående och homogen by där skattebönderna dominerade men Sverige var ett uppdelat land, både ekonomiskt, kulturellt, socialt och politiskt på 1700-talet. När kungen kallade till riksdagar samlades representanter för de fyra stånden i Stockholm. Adel, präster och borgare hade sina givna samlingsplatser men bönderna hade ingen egen byggnad utan fick hålla till godo med någon ledig gillestuga eller gästgivargård. De fyra stånden samlades var för sig och diskuterade och fattade sina egna beslut i varje enskild fråga. Efter otaliga förhandlingar med representanterna för stånden sammanjämkade kungen sedan deras synpunkter till ett gemensamt beslut. Han hade makten och det slutgiltiga avgörandet i sin hand. Viktiga frågor som gällde säkerhets och utrikespolitik fattades av sekreta utskottet och där fick inte bönderna vara med och adeln hade 50 % av platserna. Det här förhållandet försvann när Gustav III införde det gustavianska enväldet i slutet av 1700-talet men kom tillbaka i modifierad form efter 1809. Rådet var dåtidens motsvarighet till dagens regering och där hade bara adeln tillträde. De grupperade sig i hattar och mössor, fröet till senare partibildningar på 1800-talet.

 

De självägande bönderna i varje härad valde sina ledamöter till Riksdagen. Det var skattebönderna i bystämman i de olika socknarna som samlades och utsåg representanter till bondeståndet. Jag har inte hittat någon bonde från Sandby som deltog i några riksdagar. Däremot fanns det flera bönder från Sandby som satt i häradsnämnden, så kallade nämndemän. De var sex till antalet och kallades också sexmän.

På länken nedan finns en film på Youtube om maktförhållandena i Sverige under 1700-talet. Längd 3:18 min.

 


En vanlig dag på 1700-talet

Människorna på 1700-talet hade ju inte den möjlighet som vi har att förlänga dagen genom att trycka på en knapp för att få ljus. De var hänvisade till det naturliga ljuset. Det betydde att dagarna på somrarna var långa och dagarna på vintrarna var korta. Långa dagar betydde också många måltider. En bra källa till matens historia är Rikard Tellström känd bl.a. från SVT:s serie Historieätarna och boken Hunger och törst: Svensk måltidshistoria från näring till statusmarkör. Så här kunde måltiderna se ut en sommardag för ett bondhushåll på 1700-talet.

Vid gryningen steg bonden upp och tog en sup och en brödskiva (med ost om det fanns) tillsammans med drängen innan de gick ut till djuren i ladugården. Brödet bakades av rågmjöl och kornmjöl, ofta hälften av vardera slaget. Klockan sju kom de in i stugan för frukost som pigan eller husmor ställt fram. Den bestod av gröt, sill, bröd och öl att dricka. Därefter började arbetet på fälten för bonden och drängen och hushållsarbete för pigan och husmor. Att vara dräng eller piga i hushållet var snarare en del av livet under en period än ett livslångt yrke. Väldigt få stannade i det yrket hela livet. Vid nio på f.m. kunde man ta en kaffepaus med bröd och en sup. Klockan tolv var det middag som kunde bestå av kokt kött eller fisk och till det kål, ärtor och öl att dricka. Mot slutet av 1700-talet blev det allt vanligare med potatis också. På eftermiddagen kunde man återigen ta en fika med bröd. Aftonmålet togs in vid 17–18 tiden och kunde bestå av köttsoppa, sill, höns eller korv och till det varm mjölk. Långa dagar kunde så avlutas med ett kvällsmål bestående av välling eller gröt med sovel och en sup innan det var dags att sova. Mellan måltiderna arbetades det hårt med allehanda ting.

En bra bildkälla när det gäller fakta om vardagslivet på 1700-talet är konstnären Pehr Hilleström som levde 1732–1816. Han har lämnat efter sig över 1.000 målningar som beskriver de olika samhällsklassernas vardagsliv i landet. Hans allmogemålningar ger en fin insyn i den boendemiljö som bönderna levde i och hur de var klädda i slutet på 1700-talet. Bilderna av Pehr Hilleström finns på Nationalmuseet och är tillgängliga genom licensen CC-BY-SA.

Lägg märke till hur man utnyttjar väggar och tak för sin matförvaring och för sina husgeråd på bilderna nedan.

 

Bordssällskap i Bondstuga. Lägg märke till att det hänger kläder på tork i taket.
Dalfolk från Mora 1782. På bilden hänger både kläder och knäckebröd i taket. Klädseln är 1700-tals allmoge bl.a. rock, knäbyxor, förkläde, schalett. Märk också hur man äter gröt ur gemensamt fat med sked.

 

 

En kvinna rensar fisk 1775. Bakom kvinnan hänger ett köttstycke i taket och köksredskap på väggen. Märk också nycklarna till visthusboden, som hon bär i ett skärp runt midjan.
En kvinna slaktar höns 1775. På bilden bär en piga de typiska 1700-tals skorna medan den andra pigan är barfota.

Kalas och fester på 1700-talet

Maten som åts på 1700-talet var ofta väldigt salt eftersom salt då användes som ett konserveringsmedel av maten. Därför gick det åt mycket dricka för att släcka törsten. Färskt vatten var en bristvara och inte alls lika tillgängligt som idag för oss. Däremot drack man mycket öl som bryggdes i hemmet. Här kom också odlingarna av humle väl till pass. Vid sidan av de stora mängderna öl dracks det också en hel del brännvin. Därför är det inte så konstigt att nykterhetsrörelsen fick ett sådant stort genomslag senare på 1800-talet.

Historiskt hade varje bonde rätt att bränna eget brännvin till husbehov. Det kan man se i bouppteckningar som ofta innehåller en brännvinspanna under rubriken koppar och på auktioner förekom de flitigt. Råvaran spannmål, mest korn och råg, hade ju bönderna själva och från slutet av 1700-talet började man även använda potatis till husbehovsbränning. Gustav III avskaffade denna rätt och anlade istället kronobrännerier, men det gjorde han kanske inte i första hand för att begränsa brännvinsfloden utan för att skaffa staten en säker inkomstkälla. Motståndet från bönderna blev dock för starkt och han måste åter tillåta hembränningen men han började då att beskatta den istället. Mantalslängderna innehåller uppgift om bonden ägde en brännvinspanna och dess kapacitet. Att bränna brännvin och brygga öl i hemmet var kvinnosysslor, liksom annan beredning av mat och dryck. Oftast var det pigorna i huset som skötte både bryggningen, bränningen och den försäljning som började växa fram på många gårdar. Att ha ett ordentligt brygghus där det bryggdes och brändes var därför lika viktigt som att ha en ladugård och stall till djuren.

Öl och brännvin vid bröllop (brudsup), begravningar (gravöl) och dop (barnsöl) var ett bevis på värdfolkets generositet och att de inte snålade med livets nödtorft. Begravningar liksom bröllopet och dopet var en social högtid för familjen. Ju större fest vid en begravning desto mer heder åt den döda. Bröllop var en annan möjlighet att samla hela släkten och dopet var startpunkten på livets väg för den nyfödda. Jämna födelsedagar särskilt 50 årsdagen firades också med ett stort kalas. Förutom öl och brännvin skulle mat också finnas i överflöd vid alla dessa familjefester. Det fanns också många andra tillfällen att fira i bondesamhället. Marknader och gillen var en social mötesplats och stora arbetspass under året avslutades ofta med en fest. Det anordnades dyngdans när gödseln var spridd på våren. När osten var tillverkad så väntade ystagille. Kardegille skulle hållas när ullen var beredd och ”pärlegille” när potatisen var upplockad. Två av de största festerna var slåtterfesten runt midsommar när slåttern var avklarad samt skördefesten på hösten när säden var tröskad och frukt och grönsaker inplockade. Det är bara några av alla de festtillfällen som fanns i det gamla bondesamhället. Samvaron var ofta kopplad till arbetsåret och jordbrukets skiftningar, men också till kyrkliga helgdagar. Några av de naturligt återkommande festtillfällena delade in året i kvartal: julen i december, Jungfru Maria bebådelsedag i mars, midsommar i juni och Mickelsmäss i september.

 

Av Gustav III:s alla kronobrännerier runt om i landet fanns ett i Strömsbro i Gävle. Bilden visar gaveln på det kronobränneri som anlades där 1776 med Gustav III:s emblem (Wikimedia, Creative Commons, CC-BY-SA).
Bilden visar hur hembränning på 1700-talet kunde gå till. På en järnring över elden placerades brännvinspannan därifrån leder två kylpipor genom det med is och vatten fyllda karet för kylning av ångan. Genom piporna rinner brännvinet ned i träbyttan på golvet. (Bild från ”Svensk allmogekost av Nils Keyland 1919, sid. 89”).

Bröllop på 1700-talet

Förr i tiden bestämde föräldrarna vem dottern eller sonen skulle gifta sig med och då gällde det att arrangera ett så förmånligt äktenskap som möjligt, både socialt och ekonomiskt. Familjerna ordnade affären och skrev ett ”giftoavtal” utan det blivande brudparets inblandning. Ofta anlitades en giftoman som kallades ”ärendesman eller böneman”. Det var en person med ett gott anseende, en diplomatisk läggning och som kunde medla.

Först när avtalet skulle bekräftas var fästmö och fästman närvarande. En fästegåva skänktes då av brudgummen som garanti för att bruden skulle överlämnas vid uppgjord tidpunkt. Det var en så kallad ”brudkista”, full av linne och andra nyttosaker. Den här traditionen har gamla anor och förekom långt in på 1800-talet. Ett modernt ord som betyder samma sak är ”hemgift”. Efter fästegåvan räckte paret varandra handen och i och med det handslaget var ”fästningen” eller ”trolovningen” som den också kallades, lagligt bindande. Endast i undantagsfall kunde en trolovning brytas och då först efter beslut i häradsrätten. Ytterligare en omständlighet som stärkte trolovningens juridiska status var att barn som föddes efter trolovningen men före själva bröllopet räknades som äkta och togs upp i församlingen som trolovningsbarn. Ett annat ord som kommer ur den här traditionen är fästeman (fästman).

Trolovningen var den rättsliga delen av ett äktenskap. Den värdsliga trolovningen enligt de gamla landskapslagarna levde fortfarande kvar under 1600-talet. Kyrkan försökte då få sin vigsel erkänd som den enda juridiskt riktiga, men det var först i och med kyrkolagen 1686 som kyrkan tog över trolovningsceremonin och sedan blev kyrklig vigsel den fullt legala (1734 års lag). De rättsliga verkningarna av trolovningen togs dock inte bort förrän 1915. På senare tid har trolovningen och bruket med brudkista övergått till en tradition med ”förlovning” och utväxlandet av förlovningsringar. Efter trolovningen skulle prästen ”lysa” paret som skulle gifta sig i kyrkan tre söndagar i rad. Brudparet skulle finnas på plats och under dessa veckor skulle den som kände till något hinder (nära släktskap eller sjukdom som förbjöd äktenskap) för äktenskapet meddela detta. Idag har vi hindersprövning som söks via skatteverket och lysningen har därför mist sin betydelse.

Den ceremoniella delen av äktenskapet var ”bröllopet” som ägde rum i brudens hem där flickans far i närvaro av bådas släkt gav bort sin dotter till mannen. Den här dagen stod bruden högst i rang av alla och hon fördes till brudbänken där fadern eller ibland giftomannen uttalade giftermålsformeln, som enligt landskapslagarna började: –Jag giver dig min dotter, dig till heder och till husfru. . . Sedan for hela följet till brudgummens gård, en färd som kallades ”brudlopp”. Det är därifrån ordet bröllop kommer. Festen kunde sedan hålla på i flera dagar. Höjdpunkten under första kvällen var ”sängledningen” som gick ut på att brudparet fördes till sängs på bolster och dun, och i och med att täcket drogs över dem var gitermålet fullbordat.

På morgonen efter bröllopet fick bruden en present, en sed som har rötter långt tillbaka i tiden. Morgongåvan var från början tänkt som en ”livförsäkring” för hustrun så att hon skulle klara sig ekonomiskt ifall mannen dog. Så långt fram som till 1920 var morgongåvan lagstadgad. Idag har den mer en romantisk innebörd. Mökvällen eller möhippan som den senare kom att heta uppkom på 1600-talet. Den arrangerades av brudens föräldrar för släkt och vänner kvällen före bröllopet. Mot slutet blev tillställningen en fest där enbart kvinnor deltog. Ordet hippa kom till vid sekelskiftet och betyder festlig sammankomst. Under dessa tillställningar skulle bruden bada tillsammans med sina väninnor. Svensexan uppkom först 200 år senare, i början på 1800-talet. Då bjöd den blivande brudgummen hem sina vänner på middag för att fira att han snart skulle bli äkta man. Det var slut på tiden som oskuldsfull man, som just ordet sven antyder. En sexa var helt enkelt en middagsbjudning och att den kallades sexa kom av att middagen förväntades börja klockan sex.

Bröllopsklädseln har varierat över tiden men traditionellt gifte sig allmogen i folkdräkt, på 1800-talet blev svart sidenklänning vanlig för kvinnorna och först på 1920-talet kom den vita brudklänningen att bli allmän även för bondefolket. Tidigare hade adelskvinnor burit vit klänning, mannen bar svart kavaj, rock eller frack.

 

Bröllopsdans i Vingåker, Josef Wilhelm Wallander, 1857.
Bröllop i Värend, Bengt Nordenberg. Bildkälla: Nationalmuseum, (CC BY-SA).
Till början av sidan!