Sandby under 1800-talet

 

På 1800-talet förändrades många saker i Sverige som även påverkade Sandby. Det skedde en kraftig befolkningsökning och medellivslängden ökade dramatiskt. Sverige fick en ny kungaätt med Karl Johan Bernadotte, och ett nytt statsskick med Regeringsformen 1809 som främsta inslag. Ur denna sprang sedan både tvåkammarriksdag, politiska rikspartier och så småningom demokrati. Sverige deltog i sina sista krigshändelser och har sedan 1814 inte varit med i några krig som nation, på senare tid bara fredsuppdrag för FN. Laga skiftet förändrade landsbygdens byar. Industrialiseringen kom igång och medförde en kraftigt ökad urbanisering. Många människor lämnade landet och emigrerade till utlandet. För Sandbys del tänker jag peka på fyra saker; den kraftiga befolkningsökningen, skiftet, urtappningen av Sandby sjö och storbranden 1859.

Befolkningsökningen

Under 1800-talet skedde en kraftig befolkningsökning i Sverige. Det finns flera olika förklaringar till det. Författaren Esaias Tegnér talade om ”potäterna, freden och vaccinet” som orsaker till utvecklingen. Historikern Eli Heckscher förklarade det med produktionsförändringar i jordbruket genom det lagaskiftet. Båda har rätt på sitt sätt och att det skedde en kraftig ökning är helt klart. Demografer kallar förhållandet mellan födelse- och dödstal för den demografiska transitionen. Vi hade höga födelse- och dödstal fram till början av 1800-talet i Sverige. Det medförde en ganska låg befolkningsökning. Under andra halvan av 1800-talet började även födelsetalen sjunka och fram mot mitten av 1900-talet har vi åter haft en låg befolkningsökning med låga födelse- och dödstal. Som vi ser i figuren fluktuerade både födelse- och dödstalen väldigt mycket enskilda år, särskilt under 1700–1800-talen och det fanns olika orsaker till det. Idag är de årliga fluktuationerna betydligt lägre. Några orsaker finns utsatta och syns i figuren.

Utvecklingen i Sandby

Befolkningsstrukturen i Sandby under 1800-talet visar på ett samhälle i stark förändring. Dels skedde en kraftig ökning och dels ändrades sammansättningen av befolkningen. Vaccinationen hade kommit igång vilket ledde till en nedgång i spädbarnsdödligheten. Även nyodlingsverksamheten med bosättningar, till en början, i Sandvad, Gröndal och Kulten, påverkade utvecklingen. År 1800 var invånarantalet 222 personer i byn enligt kyrkböckerna. Om vi tittar på åldersfördelningen var andelen barn under 18 år 34 % och de äldres andel var 11 %. De resterande, arbetskraften 18–63 år, var i majoritet eller 55 %. 1850 bodde det 277 personer i Sandby. Åldersfördelningen hade förändrats så att andelen barn under 18 år hade ökat till 40 % och andelen äldre över 63 år var fortfarande 11 %. Barnkullarna var fortfarande stora och fler barn överlevde spädbarnsåldern. Andelen i arbetskraften (AK) var under hälften, bara 49 % av byborna var mellan 18–63 år.

Antalet invånare i Sandby ökade stadigt och nådde sin högsta nivå runt sekelskiftet då det bodde 464 personer i Sandby vilket innebar en ökning med 109 % under hela 1800-talet. Lite mer än hälften, drygt 53 %, bodde i skattebondefamiljer. Gruppen jordlösa fortsatte att öka och var nu över ⅓ (37 %) och det ligger helt i linje med utvecklingen i hela Sverige. Det var främst olika typer av hantverkare som gjorde att den gruppen ökade så kraftigt. På individnivå var gruppen barn under 18 år fortfarande 40 % år 1900 och det beror på att Sandby var en utpräglad bondby där barnkullarna fortfarande var relativt stora. Gruppen äldre var 7 %, de hade ökat något i antal men minskat i andel på grund av den kraftiga ökningen i de andra två grupperna. Inom arbetskraften befann sig 53 %. I absoluta tal såg befolkningsfördelningen ut på följande sätt:

Urtappningen av Sandby sjö; Den 24 maj 1816 hölls en sockenstämma i Västlands sockenstuga i Stymne, och i protokollet kan man läsa om det redan påbörjade arbetet med att urtappa Sandby sjö. Det noteras att man beräknade sjöns omfattning till 450 tunnland och att sjöängarna runt sjön som kallades Sandby ängsmark och marken längs åns olika förgreningar bestod av 892 tunnland sank mossmark som man räknade med skulle bli fast odlingsmark. Sammantaget motsvarar det en yta lika stor som 935 fullstora fotbollsplaner. Urtappningen skulle även påverka Holmsånger, Finnerånger, Kårbo och Sätra byars vidsträckta ängar och mossar samt Älvkarlebys östra allmänning. Stämman gav sitt samtycke till ersättning till Sandbys byalag för de dagsverken som redan hade utförts och de som skulle behövas för det fortsatta arbetet. Den viktigaste orsaken för att tappa ur Sandby sjö var behovet av mer odlingsmark på grund av den kraftiga nyodlingen och befolkningsökningen.

På en Riksdag 1827 beslutades om att genomföra ett laga skifte i Sverige. För Sandbys del påbörjades de den 27 april 1840 när vice lantmätaren J G Alrik Ågren samlade Sandby byalag i sockenstugan i Stymne. Majoriteten av bönderna sade sig vara emot skiftet och protesterade kraftigt mot det. Men eftersom det var en lag skulle det genomföras. Under de följande åren hölls det sammanlagt 15 möten och skiftesförhandlingarna i Sandby avslutades i februari 1844. Eftersom ett flertal delägare lämnade in besvär och klagomål mot skiftesbesluten så dröjde det ända till den 12 september 1846 innan ägodelningsrätten kunde fastställa skiftet. Kungörelsen lästes sedan i vederbörlig ordning upp i Västlands kyrka. Några delägare överklagade det fastställda delningsbeslutet ända upp till Kungl. Maj:et som menade att frågan borde få en ny prövning och återförvisade ärendet till de utsedda förrättningsmännen. Dels hade lantmätaren gjort ett tekniskt fel med en av skifteskartorna. Dels pågick samtidigt sänkningen av Sandby sjö som också hade inneburit att markkvalitén hade förändrats i grunden, tidigare dyjord hade nu blivit odlingsbar jord. Värderingen av jorden stämde helt enkelt inte längre så hela arbetet med skiftet måste göras om.

Planläggningen av det fortsatta arbetet påbörjades i juni 1849 och i september började själva arbetet med den nya skiftesläggningen. Eftersom det hade gått nästan tio år sedan den första värderingen av sjöängarna samt att sjösänkningen och utdikningen hade gjort att dessa ängar hade fått en betydligt förbättrad jordkvalité behövdes en ny värdering och nya skiftesförhandlingar. Efter ett antal möten och långa diskussioner avslutades det arbetet i augusti 1853 och året efter fastslog ägodelningsrätten ett nytt skiftesbeslut. Återigen överklagade några delägare till Kungl. Maj:et som den 25 april 1856 meddelade att det fattade beslutet skulle gälla. Beslutet innebar också att vissa bönder ådömdes att flytta ut sina boställen till nya platser. De bönder som hade ådömts utflyttning av sina gårdar fick mellan sex och tio år på sig att verkställa den.

Den 24 oktober 1860 hölls det sista konfirmerande mötet som avslutade 20 års förhandlingar om laga skifte i Sandby. Några hade redan efter beslutet 1856 flyttat ut sina gårdar vilket skulle visa sig vara en värdefull åtgärd då de på så sätt undgick den stora branden. Fortfarande var dock den utdikade sjön inte skiftad. Efter laga skiftets slut 1860 och när de kraftigaste protesterna lagt sig var det betydligt lättare för bönderna att enas om sjölotterna på Sandbysjön. 1862 började skiftesförhandlingarna om själva sjöslätterna. Förhandlingarna avslutades redan efter ett år den 12 januari 1863 och beslutet fastställdes på hösten 1863 av ägodelningsrätten.

En storbrand inträffade i april 1859. Ett kort utdrag och sammanfattning från en tidningsnotis lyder: ”Förleden tisdagen omkring kl. 11 på förmiddagen utbröt en vådeld i Sandby, Weslands socken med sådan häftighet under den då rådande starka stormen, att under en och en halv timmes tid brann åtta bondgårdar och några torplägenheter ner. Dessutom pengar, lösören och kreatur, däribland hästar, får och några nötkreatur. Av den icke utflyttade delen av byn, vilken bestod av 32 grannar, kvarstå endast några gårdar belägna på andra sidan om ån. Elden hade börjat hos en torpare eller backstugusittare i ena ändan av byn, varifrån stormen förde elden över alla de andra nedbrända gårdarna”.

”En kvinna hann av sitt lösörebo endast rädda sin plånbok med inneliggande 40 riksdaler och rusade med denna i handen ut i fähuset för att lössläppa kreaturen, men överfölls av eld och rök, så att hon måste dras ut ur fähuset, vilket ögonblickligen uppbrann liksom hennes plånbok och alla kreatur”.

Tre dagar senare korrigerade man med följande uppgifter: Resultatet av branden konstaterades till totalt 11 nedbrunna gårdar, 2 gårdar delvis, samt deras uthus. Dessutom lösegendom, matvaror, spannmål, foder, 2 hästar, 8 nötkreatur, 14 får och ett svin. Däremot klarade sig alla människor oskadda, åtminstone fysiskt, från branden. Av de 13 nedbrunna gårdarna var: 10 helt försäkrade, 3 var oförsäkrade, 5 hade försäkring för lösegendom och 8 saknade försäkring för lösegendom. De som hade försäkringar var dock oftast lågt försäkrade så ekonomiskt drabbade branden många Sandbybor svårt.


Spädbarnsdöden

Myndigheterna satte in flera åtgärder för att få ned dödligheten och särskilt spädbarnsdödligheten som mer än halverades under 1800-talet. Vaccinationer mot smittkoppor gjordes till lag 1816. Rådgivning om amning och Information om hygien spreds för att förbättra folkhälsan. Källa: SCB.

Urtappningen av sjön

Det bestämdes hur nya vägar (bruna streck på kartan) skulle dras i det utdikade sjöområdet samt hur nya diken (grönt på kartan) skulle grävas och vilka som skulle göra vad. Indelningen av sjön gjordes med raka streck på kartan och sjölotterna fördelades ofta med lottdragning. Källa: Lantmäteriet.


Laga skiftet

När skiftet var klart flyttade de bönder som hade blivit ålagda utflyttning av sina gårdar. På så sätt utvidgades bebyggelsen och bykärnan till de områden som idag är bebodda i Sandby. UtflG på kartan betyder utflyttad gård. Källa: Lantmäteriet (beskuren).

Branden

Bilden är ett montage från tidningsartikeln 1859 och en brandövning på 1970-talet. Anledningen till eldens uppkomst var en skorstensbrand i arbetskarlen Erik Nordlunds stuga som låg i de nordvästra delarna av byn. Troligen hade det varit en spricka i skorstensmuren som inte hade upptäckts vid den tidigare årliga besiktningen. Källa: Upsala, tidning för Upsala Stad och Län 1859.


Bönhustvisten

En av de företeelser som förändrade samhället i grunden på 1800-talet var de olika folkrörelser som drog genom landet. En av dessa var den frireligiösa rörelsen som fick stor betydelse för Sandby. Väckelsen nådde Västland i början av 1860-talet. Då anlände en kolportör som gick under namnet ”Värmlands-Per”. Han höll sina predikningar på gårdarna runt om i socknen och samlade stora skaror vid landsvägen utanför kyrkan i Stymne. Den frikyrkliga verksamheten blev snabbt omfattande med söndagsskola, junior-, ungdoms- och syföreningar förutom den vanliga kyrkoverksamheten. Många lämnade svenska kyrkan för att gå med i frikyrkoförsamlingarna. Sandby fick tidigt två frireligiösa föreningar, missionsförbundet och baptistförsamlingen. Dessutom var ett par Sandbyfamiljer med och startade metodistförsamlingen i Nöttö. På 1880-talet byggdes ett bönhus på storgärdstomten som skänkts till missionsförbundet av Carl Mattsson. De ägde huset som de hade byggt men inte marken som den stod på då de glömde bort att söka lagfart för tomten. När Carl Mattssons son Axel Sandell köpte hemmanet Sandby No2 av sin far 1888 fick han således även lagfart på storgärdsberget eftersom det ingick i hemmanet. Axel var baptist och då uppstod det som i tidningarna kom att kallas ”bönhustvisten”.

Missionsförbundet ansåg sig vara ägare genom gåvobrevet från Carl Mattsson men Sandell motsatte sig det och hävdade att han var ägare. När Carl Mattsson avled 1889 intensifierades konflikten mellan de båda föreningarna bland annat genom många inlägg i traktens tidningar. Tvisten om tomten gick till domstol, där Sandell segrade eftersom han rent juridiskt sågs som ägare. 1891 köpte sällskapet Saron, som stod baptisterna nära, tomten av Sandell för 200 kronor och sökte och fick lagfart på den. Missionsförbundet erbjöd då Saron att köpa bönhuset för 4.000 kronor (det var brandförsäkrat för 5.000 kronor) men de var inte intresserade. Istället kom man överens om en annan lösning. Saron arrenderade ut tomten till missionsförbundet som i sin tur hyrde ut bönhuset till baptisterna att utnyttjas av dem en vecka per månad samt vid större fester. Ingen av parterna var dock nöjd med den situationen och de bildade en kommitté för att hitta en annan lösning. Tvisten slutade med att missionsförbundet köpte tomten av Saron för 300 kronor. Baptisterna köpte tre dagar senare en avstyckning Sandby No101 av urmakaren Jakob Leander för 100 kronor. Det är den tomten där baptistkapellet ligger idag, så bönhustvisten kan sägas vara utgångpunkt både för baptisternas och missionsförbundets verksamhet i Sandby där båda två till slut hade varsitt eget bönhus eller kapell. 1924 gjordes en större ombyggnad och restauration av missionshuset i Sandby till det kyrklika utseende med de spetsbågade fönstren och det höga tornet. Även baptistkapellet byggdes om och restaurerades på 1940-talet

Bönhustvisten avgjordes i domstol, men det var en infekterad debatt i byn mellan åren, 1888–1895, vilket man kan avläsa både i tidningar och i domstolsrapporter från den här tiden. Upsala tidning för stad och län (en

föregångare till UNT) hade flera inlägg om konflikten liksom Tierps-posten som började ges ut 1892. Även i föreningarnas egna tidningar kan man läsa om tvisten. Andra viktiga källor är Landsarkivet och folkrörelsearkivet i Uppsala.

 


Garveriet kom till byn

Från medeltiden och framåt var handel och hantverk reglerade stadsnäringar. Det var städernas medborgare som hade rätt att bedriva handel och hantverk och deras verksamhet kontrollerades noga av handelsgillen och hantverksskrån. Det fanns förvisso gårdfarihandlare och andra ”knallare” som åkte runt och sålde varor på landsbygden. Även hantverk fanns i många byar i form av byskräddare, -skomakare, -snickare -smed osv. De fanns även i Sandby men verksamheten var blygsam jämfört med stadens hantverkare. 1846 avskaffades skråsystemet och 1864 infördes flera nya näringsfrihetslagar. Då blev det fri etableringsrätt för de som ville starta näringar av olika slag. Även rätten till egenförsörjning infördes vilket innebar en möjlighet att sälja varor man producerat med egna händer under särskilda skattevillkor. För landsbygden fick detta viktiga konsekvenser när hantverkare inte behövde tillhöra en skråorganisation.

Denna nyvunna näringsfrihet kom även till Sandby då garvaren Anders Lindström kom hit från Näs 1864. Han flyttade dock redan efter tre år vidare till Gävle men efterträddes sedan av fem andra garvarmästare i tur och ordning fram till dess den siste garvaren, Josef Albin Carlsson, flyttade till Gävle 1905. Då köpte Efraim Vestberg den gamla garverigården. Under dessa år bodde det också nästan 20 gesäller olika lång tid på gården för att lära sig yrket. En av garvarmästarna, Johan Samuel Löfgren, drev också ett sadelmakeri tillsammans med sin bror. Garvarmästaren Frans Gustaf Molin kom från Stockholm 1872 men efter fyra år på garverigården flyttade han till Sandby 10 där han öppnade ett nytt garveri. Då fanns två garverier i byn och Molins fanns kvar till hans död 1930.

Tidigare var handelsbodar på landet förbjudna men de nya näringsfrihetslagarna tillät även handelsmän att öppna butiker (s.k. lanthandel) på landsbygden om de etablerade sig minst tre mil från närmaste stad (för att inte konkurrera med stadens handelsgillen). När lanthandel blev tillåtet visade det sig att det fanns ett uppdämt behov. 1847 räknade man antalet lanthandlare till 960 stycken runt om i landet. 1860 hade de ökat till 2.100 och när man fick rätt att etablera lanthandel oavsett avstånd från staden kom antalet lanthandlare att öka snabbt. År 1870 fanns hela 4.300 lanthandlare i Sverige. Lanthandeln hjälpte till att sprida konsumtionen i samhället. Handelsboden erbjöd bl.a. smör, mjöl och snus. Men också varor som tyger, kläder, skor, spik och skruv. Genom att erbjuda ett brett sortiment spred lanthandlarna vanor och varor och om någon vara inte fanns inne kunde man beställa den. Lanthandeln medverkade på så sätt till att skola in människor i konsumtionssamhället. Man kan tycka vad man vill om detta, men det bidrog till att skapa efterfrågan på varor. Det bidrog också till att skapa kunniga konsumenter.

Handelsboden var också en viktig mötesplats och kunden kunde tillbringa lång tid där. Via handelsmannen, biträdet och andra kunder fick man sig till livs lokalt skvaller men också nyheter från andra platser. Några kombinerade lanthandel med annan affärsverksamhet. Handlaren kunde t.ex. ibland även fungera som bankir genom att låna ut mindre summor. Lanthandlaren köpte också upp lokalt producerade varor som trävaror eller hudar från garveriet. Dessa såldes i den egna boden eller vidare till större uppköpare. Den traditionella lanthandeln försvann fr.o.m. 1960-talet för att ersättas av varubuss.

Sista halvan av 1800-talet när tidningar började spridas blev det också vanligare med annonser om handel och hantverk, så även i Sandby. Annonserna är från olika tidningar sista halvan av 1800-talet.

Bilderna nedan är från Fotevikens museum, där man också bedriver experimentell arkeologi med bl.a. garverikurser. [ Vägbeskrivning ].

 

Till början av sidan!