Min anfader i rakt nedstigande led mästersmeden Toussen Guillaume skrev den 29 juli 1627 på ett tvåårs kontrakt i Liége för att komma till Sverige och arbeta med utvecklingen av järnhanteringen vid bruket i Österlövsta. Han stannade dock kvar där även efter kontraktstidens utgång och från honom och hans fru Katarina Bayard finns idag tusentals ättlingar och många av dessa finns i Uppland. Efternamnet har med tiden försvenskats och stavas för det mesta Gilljam nu för tiden. Genom Toussen och Katarinas döttrars giftermål och följande generationers döttrar förekommer också ett stort antal andra efternamn i släkten idag, även svenska namn. Från mig till Toussen är det elva generationer där varje led innehåller många barn vilket så klart har genererat ytterligare många ättlingar.

Hedda och Lovisas farfars farfar Mikael Guillaume gifte sig med Marta Bouvin vars farfar var Jean Bouvain. Jeans far var smältarmästaren och hammarsmeden Nicolas de Bouvengne som den 27 juli 1627 skrev på ett tvåårskontrakt i Liege att komma till Sverige. Då det skilde endast två dagar mellan Toussens och Nicolas kontraktskrivande så reste de troligen med samma båt till Sverige och kanske var det på båten de lärde känna varandra. De kom ju från olika ställen i Vallonien. Familjen Bouvengne hade tre söner och äldst var Jean som då var 13 år. Med sig hade Nicolas också sin smältardräng Thomas de Rennieut. Familjen slog sig så småningom ner i Österlövsta. Många olika stavningar av släktnamnet har förekommit och idag är Boveng eller Bovin de vanligaste. 1642 gifte sig Jean Bouvain (som då hade försvenskat sitt namn till Johan Boveng) med vallondottern Marta Dubois. Hennes ursprung i Belgien är inte helt klarlagt men det finns uppgifter om att hon ska härstamma från byn Felleries som idag ligger i norra Frankrike. Här fanns alltså tre betydelsefulla vallonsläkter som blev viktiga inom järnhanteringen vid vallonbruken i Sverige. Det var mästersmeder och räckare inom släkten Guillaume, smältare och hammarsmeder i släkten Boveng och släkten Dubois. De finns alla med som grenar i släktträdet (se figur 2).

Ett av Marta Dubois och Johan Bovengs barnbarn Marta Bouvin gifte sig alltså med Mikael Guillaume. De fick tolv barn men bara tre av dem blev vuxna och fick egna barn. Trots det finns det idag hundratals ättlingar som kan spåra sina anor tillbaka till dem nio generationer bort. Genom sådana här korsvisa äktenskap växte släkterna Guillaume, Boveng och Dubois ihop i min släktlinje. Johan Boveng och Marta Dubois fick nio barn som fick egna barn och ett stort antal barnbarn och många av dem blev vuxna, gifta och fick egna barn. För några av barnbarnen saknas uppgifter om deras liv. Det är elva generationer från idag till Johan och Marta vilket givetvis har resulterat i tusentals ättlingar med många olika efternamn. Deras fem söner har gett mängder med Bovengättlingar och Johan och Martas fyra döttrar fick genom giftermål med Filip Tillman, Klas Hybinette, Frans Bossard och Gottfrid Gilljam ättlingar i dessa släkter. Barnbarnens kvinnor gifte in sig bland annat i släkterna Blank, Martinell, Lemoine, Bevi, Pira, Henning, Söderman, Holm, Pousette och även med några andra Guillaumesöner. Längre ner i ”ättlingskedjan” dyker givetvis även andra släktnamn upp (se figur 3).

Att vandra på medeltida stigar i Europa har gett mig en insikt om kvinnans betydelse i gångna tider. Traditionell släktforskning brukar ju betyda en titt in i männens värld. Det är framförallt männen som är omskrivna i arkivhandlingarna och det är männen som har lämnat spår efter sig i dokumenten. Kvinnorna har ofta figurerat som bihang till männen i arkiv sammanhang. Därför är det med stor tillfredsställelse som jag kan lyfta fram några kvinnors roll som ligger till grund för mitt sökande här.

Den första kvinnan är min mor, född i en annan tid, då Sandby var en utpräglad bondby. Hon blev änka när jag var sju år och en viktig länk till min morfar som var den siste bonden i Sandby som brukade jorden med gamla metoder. Han hade ingen traktor, bara hästar, och inga maskiner, inte ens en mjölkmaskin. Morfar blev min läromästare vilket gjorde att jag fick en genuin inblick i det traditionella sättet att bruka jorden, detta har hjälpt mig att förstå min släktforskning i det lokala samhället i allmänhet och i Sandby i synnerhet. Min mormor härstammade från vallonsläkterna Mineur, Giloteau (Gelotte), Lemoine, Dromeau och Gauffin. Mammas mörka hår, skarpt markerade kinder, de melerade grönskimrande ögonen och den sydländskt lätt solbruna huden vittnade om hennes fransöska påbrå. Nästa kvinna i mitt sökande är Hedda Gustava Guillaume som alltså förde in vallonsläkten Guillaume till Sandby. Ett vallonspår på min fars sida som länge har varit känt i släkten, trots att farfar bytte namnet Guillaume mot Belin och där jag återbördat det gamla släktnamnet.

Dessa mångdubbla vallonspår, både på fäderne och möderne sidan, gjorde mig nyfiken på dessa valloners ursprung i Vallonien innan de kom till Sverige. Belgiens statsarkiv finns numera tillgängligt på Internet så det var där jag började söka. Hur var det med Marta Dubois. Enligt en uppgift var hon född omkring 1623 i Felleries, en liten by som då låg i Spanska Nederländerna (Flandern) men som idag ligger i norra Frankrike nära gränsen till Belgien. Stora delar av hennes släkt hade bott och levt i Felleries i flera generationer och männen arbetade på olika sätt inom järnhanteringen där. En kvinna som bodde i Felleries i slutet av medeltiden i släkten Dubois var nästa intressanta kvinna, Jehanne Gosset, och hon tar oss vidare in i den fransk-belgiska medeltidshistorien. Jehannes farmor Anlys de Sepmeries inleder övergången till en annan värld. Anlys mor var Catherine de Béthune som var född i hertigdömet Normandie. Catherine var medlem av Huset Béthune som var en av Frankrikes mäktigaste adelssläkter under medeltiden. Catherine är den slutliga dörröppnaren in till Frankrikes adel och från henne kan vi vandra på otaliga stigar i en värld som är väsensskild från livet i Sandby. Figuren nedan visar övergången från de fransk-belgiska vallonerna till den franska adeln via dessa tre kvinnor.

Kvinnornas roll i skuggan av männen i släktforskningen beror på den patriarkala struktur som rådde i tidigare samhällen. Sönerna ärvde föräldrarna och det var männen som omtalades i skrifterna. Så var det hos vallonerna i Frankrike och Belgien också. Kvinnorna spelade dock en stor roll när det gäller kontakter mellan olika familjer och släkter genom giftermål. Jehanne Gosset, ingift i släkten Dubois, samt hennes farmor Anlys de Sepmeries som var ingift i släkten Gosset och hennes mor Catherine Béthune var tre av dessa kvinnor i skuggan av männen. Här handlar det om en direkt länk in till riddarståndet och hovadeln under högmedeltiden i Frankrike via Catherines far.

Familjen Gosset tillhörde en mycket talrik släkt och den fanns som sagt i Felleries redan på 1300-talet. Jehanne Gosset föddes 1498 i Felleries och hennes far var Oliver Gosset som var född i juli 1460. Han var köpman och borgmästare i Felleries. Borgmästare blev man vald till på ett visst antal år. Han hade till sin hjälp ett råd av sju män som kallades "echevinage" (rådmän). Många kvinnor i släkten Gosset gifte sig med någon medlem av "echevinage" och många män i släkten var skogsarbetare vilket ju var ett typiskt vallonyrke men också jordbrukare ”på halvtid”. Det tyder på att släkten inte bara var talrik utan att de också var lokalt inflytelserika. Kombinationen av små jordbruks enheter och arbete inom järnnäringen verkar ha varit det normala i den här delen av Vallonien på den här tiden.

Jehannes farfar Thomas Gosset var trädgårdmästare i Felleries och hennes farmor Anlys de Sepmeries var född i orten med samma namn, Sepmeries, i Nord-Pas-de-Calais. Det var ganska vanligt att familjer tog namn efter födelseplatsen. Det gjorde även Anlys far, Jean II de Hennin-Lietard som var född i orten Henin Lietard, i Pas-de-Calais. Den blå punkten nere till höger är byn Felleries, bara några kilometer från den belgiska gränsen. Den gula punkten är Sepmeries och den gröna punkten är orten Béthunes och den röda punkten till vänster är Calvados i Normandie. Egentligen ligger Calvados ännu lite mer till vänster utanför den här kartbilden.

Anlys mor var Catherine de Béthune som på sin fars sida härstammade från den kända adelssläkten i Béthune. Hon liksom sin far var född i Calvados, Normandie. Modern var Isabeau d’Estoutville som var född omkring 1375 i Mareuil, Pas de Calais, och dog i Forfarshire, Skottland. Även Catherines farfar Jean de Béthune dog i Skottland. Den religiösa rörelse som han tillhörde hade grundat ett kloster i Skottland och han var troligen en lekmannamunk där, vilket var relativt vanligt bland adeln under den här tiden. Catherines far Jehan II Béthune var greve över två gods, Mareuil och Baye men även riddare. Som sådan deltog han i flera krigsuppdrag för den franske kungen. Jehan II dog i slaget vid Agincourt 1415 som var en av flera drabbningar mellan Frankrike och England i det som kallas hundraårskriget. Åtskilligt mer skulle komma fram i mina vandringar under medeltiden i Europa.

Riddare och högadel var ofta nära förknippade med hovet och när man väl kommit in i adelns värld finns nästan inga begränsnigar när det gäller att hitta fakta. Berättelser finns nedtecknade i krönikor, såväl kungakrönikor som klosterkrönikor. När det handlar om vikingar i Normandie är klosterkrönikor ovärdeliga källor. En av dessa vikingar var dansken Sigfried ”la Danois” de Guines. En annan var Eudes de Gournay som var vasall under vikingahövdingen Rollo i Normandie. Idag är det inga problem att ta till sig och förstå dessa krönikor även om de är skrivna på latin eller andra språk. Det finns flera olika översättningsverktyg att få hjälp av. Jag har använt DeepL translate. Men den viktigaste källan för mig har varit Medival Lands eller FMG (Foundation for Medieval Genealogy) som är redigerad av Charles Cawley. Medieval Lands presenterar berättande biografiska genealogier av de stora adelsfamiljerna som styrde Europa, Nordafrika och Västasien från 500-talet till 1400-talet. Tillvägagångssättet är att hämta information från primärt källmaterial och citera relevanta utdrag på originalspråket. Denna information kan sedan verifieras mot andra källor. Projektet Foundation for Medieval Genealogy, publiceras på FMG:s webbsida – https://fmg.ac/Projects/MedLands .

Tre personer som jag mötte på mina vandringar i Frankrike: Till vänster; prinsessan Hildegard som blev en av Karl den Stores totalt 5 drottningar. Mitten; riddaren Guillaume de Gellone som på sin ålders höst blev munk. Här skildrad på en målning från 1671 av Antonio Pereda. Till höger; vikingen Eudes de Gournay dubbas till riddare och greve av Gournay av prinsessan Gisèle, Karl den enfaldiges dotter, som sedan gifte sig med Eudes. Målningen The Accolade, från 1901, av Edmund Blair Leighton.

Det sista stoppet på den här genomgången av min resa genom medeltidens Europa med mina anfäder och anmödrar är staden Konstantinopel, som idag heter Istanbul. Staden ligger längst bort från Sandby både geografiskt och historiskt i denna berättelse, det rör sig om nästan 1 500 år bakåt i tiden. Staden växte fram som en vakande port in till Svarta havet från Medelhavet vid Bosporen och där förekom en livlig handel mellan handelsmän från Asien och Europa.

Theoderik från den östgotiska folkstammen i norra Italien tar oss med till ett liv som till sitt väsen är helt skilt från livet i Sandby. Konstantinopel genomsyrades av den bysantinska kulturen som väl närmast kan ses som en blandning av antikens Grekland och österländska influenser från i första hand Persien och Indien. De mest storslagna byggnaderna var kejsarpalatset och kyrkan Haga Sofia.

Konstantinopel präglades också av inslag från vikingar från framför allt Sverige och Uppland. De tog sig över östersjön och vidare ner för floderna i Ryssland mot svarta havet och hamnade till slut i Bysans och Konstantinopel. Där idkade de byteshandel vilket inte minst mängden östromerska mynt som har hittats i Sverige vittnar om. Dessutom finns det gott om runstenar som nämner resorna. På sin resa passerade de städer som Kiev, Charson och Odessa där de gjorde affärer. Idag är de omtalade av helt andra orsaker. Orsaker som har initierats av ”tsar Putin den förskräcklige” för att anspela på en annan rysk ledare i det förgångna nämligen ”tsar Ivan den förskräcklige”. Båda två var lika maktfullkomliga och enväldiga. Även om Putin i formell mening inte är tsar är det lätt att göra denna koppling.

En del av dessa vikingar stannade för gott i Konstantinopel och tog tjänst som livvakter hos kejsaren, de kallades väringar.På fornnordiska betyder det ”edsförbundna” vilket antyder att när de väl ingått i den östromerske kejsarens tjänst lovade de att vara honom trogen vilket manifesterades med ett ed-slag. På detta sätt finns alltså en koppling mellan Sverige och Konstantinopel så det kan vara läge att återuppväcka denna kontakt åtminstone i fiktionens värld. Dessa väringar finns dokumenterade från 900-talet alltså för drygt 1100 år sedan men yrket som livvakter åt kejsaren påbörjades troligen under 800-talet. De flesta vikingar som anlände till Konstantinopel var köpmän, men i deras led fanns också de som lockades till storstaden av äventyrslust och för att ingå i kejsarens tjänst.

Väringagardet avbildat av den grekiske historikern Johannes Skylitzes under slutet av 1000-talet.

Även om jag utgår från delar av mitt eget släktträd i denna berättelse så berör den så många fler. Tusentals ättlingar kan knyta sina släktband till dessa vikingar och väringar, för att inte tala om vallonerna och adeln i första hand i Frankrike och Belgien. Jag hoppas kunna slutföra denna berättelse inom en snar framtid.

Figur 1 – Hedda Gustava Guillaume och hennes systrars familjer.

Äldst i syskonskaran var Anna Lovisa, men hon dog redan som sexåring av torrvärk och finns inte med i figuren. Enligt boken sjukdomsnamn i gångna tider av apotekaren Gunnar Lagerkranz och utgiven av Sveriges Släktforskarförbund 1988 är torrvärk ett namn på olika typer av reumatism, ledvärk eller gikt.

Av de fem vuxna döttrarna kom Maria först. Hon var född 1804 vid Strömsbergs bruk och flyttade 1829, efter fem år i Sandby till Vendel där hon året därpå gifte sig med Lars Eriksson. Han var bonde i Romstarbo, Vendel. Maria blev 75 år och fick tre söner med namnet Larsson.

1807 föddes Hedda Gustava och 1810 Lovisa. Båda blev Sandby trogna efter att de flyttat dit 1824. De gifte sig med tvillingbröderna Anders och Olof Jonsson. Hedda fick sju barn varav dottern Stina Johanna dog 13 år gammal i Sandby. Av de övriga sex fick fyra egna barn. Två av barnen behöll släktnamnet Guillaume, de övriga kallade sig Andersson/Andersdotter efter fadern Anders. Lovisa fick sex barn som tog namnen Olsson/Olsdotter. Sonen Per Adolf dog vid 18 års ålder i Sandby. De övriga fem döttrarna fick egna barn med välkända Sandbynamn som Isacsson, Jansson, Wessling och Wesslander x 2.

Helena var född 1813 och var således 11 år när hon flyttade till Sandby. Som 15 åring flyttade hon till Tolfta som piga, därefter till Österlövsta. När hon var 22 år gifte hon sig med Anders Larsson i Film och flyttade dit. De fick sju barn, fem söner och två döttrar som kallade sig Andersson eller Andersdotter. Den förstfödde sonen Lars dog fem månader gammal. De övriga blev vuxna och åtminstone fyra av dem fick egna barn. Dottern Katarina är särskilt intressant ur ett Sandbyperspektiv då hon flyttade till Sandby 1873 och gifte sig med smeden Johan August Guillaume från Strömsberg året därpå. Han hade sin smedja mittemot småskolan och tog emot lärlingar. De fick dock inga egna barn.

Yngsta dottern Ulrika var piga både hos systern Maria i Vendel och Lovisa i Sandby innan hon 25 år gammal flyttade till Ersta, Tolfta där hon gifte sig med skattebonden och kyrkvärden Mårten Olofsson. De fick fem barn varav två gifte sig och fick egna barn med namnen Mårtensson/Mårtensdotter. Två dog som barn före fyra års ålder och sonen Carl blev bara 18 år och åtta månader.

Figur 2 – Släktlinje till Marta Dubois och Jean Dubois (Johan Boveng).

Anders Jonsson var infödd Sandbybo, Hedda Gustava Guillaume inflyttad Sandbybo. De följande tre generationerna föddes, levde och dog i Sandby. Johanna Larsdotter var ingift från Ambricka, Marma i Älvkarleby. Anna Jansson var ingift från Snatra. Syskonen Belin är numera utflyttade Sandbybor. De tre översta generationerna visar hur släkten Guillaume, Bouvain och Dubois växte ihop. De fem sista generationerna i den här figuren kan bytas ut mot andra ättlingar. Då får figuren ett annat utseende.

Figur 3 – Marta och Johans barn och barnbarn.

Johan Bovengs och Marta Dubois nio barn samt deras barnbarn. Fyra av deras barnbarn som dog vid födelsen saknas i figuren och ytterligare sju dog före tio års ålder. Av deras 69 barnbarn blev minst 39 vuxna och gifta med egna barn. För många av de övriga är det dock ofullständigt forskat om så där finns det en hel del mer att göra.