© Text: Ingegerd Martinelle    •   © Foto: Lennart Berg och Anna Nygren

1880 stod lancashiresmedjan i Karlholm färdig, på samma plats som den gamla vallonsmedjan, men mycket större. Smeder från andra delar av landet med erfarenhet av det nya smidet anställdes. Arbetsstyrkan uppgick så småningom till 70-talet man. Produktionen ökade.

Lancashiresmedjan med sina höga skorstenar utgör fortfarande ett dominerande inslag i bruksbilden.

Vallonsmederna hade tillbringat hela arbetsveckan i smedjan och sovit i det s.k. labbit; för lancashiresmederna stod dock dörren öppen efter avklarat skift. Men att sova på udda tider med ljudet av vardagssysslor och barnaröster var kanske inte alltid lätt det heller.

Den pampiga gaveln med huvudingången.

Det gick åt mycket träkol i smedjan även om åtgången var mindre än vid vallonsmidet. Kolet framställdes i milor i skogarna runt om i trakten och forslades vintertid till smedjan i s.k. kolryssar.
blankrad
En annan förutsättning för järnframställningen var till god tillgång till energi. Vattenkraften kompletterades i karlholmssmedjan med ångkraft. Det tackjärn som förädlades i Karlholm kom från masugnen i Tobo, som i sin tur hämtade malmen från Dannemora gruva.

Kolryss.

Vallonsmedjans öppna härdar ersattes av slutna lancashireugnar. Slagg blandades med tackjärn och träkol, blästerluft tillfördes. Bearbetningen av smältan var ett tungt arbete som från början skedde helt för hand med 60 kg tunga spett. 1899 infördes mekaniska hjälpbrytare som underlättade arbetet.

Lancashirehärd med s.k. hjälpbrytare.

I härden minskade järnets kolhalt och blev nu smidbart. På handkärran fördes smältan som till konsistensen var ganska degig till en hammare för bearbetning .

Smältkärra.

Mumblinghammaren var en gammal pålitlig trotjänare i smedjan – så länge vattentillgången var tillräcklig. Här delades smältan upp i lämpliga stycken.

Mumblings- hammaren.

Här syns den största av de två ånghamrarna som gjorde driften i smedjan mindre beroende av vattentillgången och produktionen kunde hållas igång.

Stora ånghammaren.

Även två stångjärnshammare, båda äldre än den gamla vallonsmedjan från 1730-talet, finns i smedjan.

Stångjärns- hammare.

I valsverket tillverkades råskenor enligt en mer industriell metod jämfört med det hantverksmässiga smidet. I bakgrunden ses den stora vattenturbinen.

Valsverket.

I valsverket användes järn direkt från hopslagningen i någon av de stora hamrarna. För att få ett järn med högre kvalitet krävdes ytterligare en uppvärmning, denna gång i vällugnen.

Vällugnen.

Skickliga smeder slog ut ämnena från vällugnen till stångjärn av önskad dimension. Under några år i slutet av 1910-talet överträffades Karlholms produktion bland de uppländska bruken endast av Söderfors.

Lilla ånghammaren.

Lancashirejärnet stämplades med Karlholms stämpel, som angav brukets samhörighet med Lövsta och deras gemensamma ägare familjen De Geer. Slutligen vägdes stångjärnet.

Vågen.

1931 var lancashiremetoden föråldrad och framställningen blev för dyr. Verksamheten lades ned. Byggnaden fick dock stå kvar helt intakt. På bilden ses några av de många handredskap, som tillsammans med de fasta ”inventarierna” gör att vi idag kan kliva rakt in i en autentisk arbetsplats från det sena 1800-talet, när vi besöker lancashiresmedjan i Karlholmsbruk.

Handverktyg.